Lapidus har fel om privata sjukförsäkringar
”Sjukhusläkarens intervju med John Lapidus visar att han saknar kunskap om privata sjukvårdsförsäkringar, och hur olika sjukvårdssystem fungerar. Hans förslag kommer leda till en ännu mer delad vård”, skriver Isac Riddarsparre, ST-läkare och medarbetare tankesmedjan Synaps, i en debattartikel.
Isac Riddarsparre
Lapidus varnar för privata sjukvårdsförsäkringar och vårdbolag som “urholkar och slår sönder” vården. Men hans påståenden saknar grund, både i intervjun och i många av hans tidigare artiklar. Hans förslag skulle rentav förlänga köerna, och ironiskt nog driva fler patienter till privat sjukvårdsförsäkring. Svensk sjukvårdsdebatt skulle må bra av att snegla på vårt grannland i söder, som händelsevis har kortare köer – och fler privata sjukvårdsförsäkringar.
Om Lapidus har rätt borde Danmark vara ett mardrömsexempel: en tredjedel av befolkningen har privat sjukvårdsförsäkring, alltså tre gånger så många som i Sverige. Privat vård är ett givet inslag genom det fria utökade sjukhusvalet, en vårdgaranti som aktiveras redan efter 30 dagars väntetid (jämför med Sveriges 90 dagar!).
Men operationsköerna är nästan hälften av de svenska för knä- och höftartros. De har jämförbar jämlikhet i sjukvårdssystemet. Och danska patienter är mer nöjda än svenska. Hur är det möjligt? Om privata sjukvårdsförsäkringar och privat vård är så destruktiva som Lapidus anför, borde danskarna fly till oss över Öresund. I stället är läget det motsatta.
Hur är det möjligt? Kullberg med flera når slutsatsen att privata sjukvårdsförsäkringar har en liten men mätbar avlastande effekt på sjukvårdssystemet som helhet, utan att undergräva förtroendet för skattefinansierad vård. Det ligger också i linje med dansk forskning.
Lapidus har tidigare avfärdat de här resultaten. Han kallar dem “myter”. Rimligtvis måste han ha starka argument för att avfärda studier utförda av faktiska sjukvårdsforskare. Men nej, han tillämpar ett cirkelresonemang: privata sjukvårdsförsäkringar leder till ett parallellt sjukvårdssystem, som är skadligt eftersom det innebär privata sjukvårdsförsäkringar. Snurrigt.
En produktiv vård, som kortar köer och erbjuder valfrihet, kommer åtnjuta mycket större förtroende än Lapidus’ Ideal.
Det är självfallet önskvärt att det offentligfinansierade sjukvårdssystemet är så robust och välfungerande som möjligt. En situation som i England, där den mindre välbeställda delen av befolkningen hänvisas till en ständigt krisande offentlig vårdkoloss, vore ett dystert utfall. Ironiskt nog kommer politik som utesluter privata vårdgivare leda oss dit.
En produktiv vård, som kortar köer och erbjuder valfrihet, kommer åtnjuta mycket större förtroende än Lapidus’ Ideal. Anledningen är att desto sämre vården fungerar för den stora massan – de som kanske inte har allvarliga, men nog så besvärliga sjukdomar – desto sämre förtroende kommer den offentliga vården få. Behovsprincipen har sina begränsningar. Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter.
Privata vårdenheter inom det offentliga systemet förser sjukvården med produktion. Alla läkare vill inte handleda, eller forska, eller gå jour. Då är det bättre att de producerar – undersöker, behandlar, opererar – än att de lämnar vården helt.
Lapidus lyfter ett varningens finger för att Sverige ska närma sig försäkringsbaserade system, liknande dem i USA eller Nederländerna. De två sjukvårdssystemen har överhuvudtaget inget med varandra att göra, men jag hade personligen välkomnat en utveckling som lett oss närmre Nederländerna. De har, likt Danmark, kortare vårdköer än vi, jämförbar jämlikhet, och en befolkning som är mer nöjd med sitt sjukvårdssystem än vi är. Kanske borde vi lyssna mer på danskar och nederländare, än John Lapidus.
