• 17 januari 2011
• 3
• AV: Christer Bark

”Det blev som ett spel, en teater, som man plötsligt deltog i och som man själv inte kunde styra över”.

I Sveriges Radios ”Medierna” berättar Birgitta Sevefjord, vänsterpartistisk landstingspolitiker i Stockholm, idag två år efter rasistanklagelserna mot IVA på Södertälje sjukhus, hur det gick till då hon,  tillsammans med bland annat landstingsrådet Birgitta Rydberg, nästan tävlade om att fördöma den rasistanklagade IVA-kliniken och klinikledningen på Södertälje sjukhus i SVT Debatt.
Trots att ingen av dem hade några som helst kunskaper.

I programmet var Birgitta Sevefjord mycket upprörd .
Idag är tonen en helt annan.

– Vi politiker är som andra människor, ibland åker man med i ett drev.

Till Mediernas reporter, Martin Wicklin, säger hon:
– Det är möjligt att det är ett antal personer på sjukhuset som fått lida och är oskyldiga, att det faktiskt inte var den omfattningen av problemet som det framstod i den här debatten.

I programmet ger hon en beskrivning av att hon hetsades till sina snabba omdömen.
På Martin Wicklins fråga om hon och de andra politikerna i studion inte kunde sagt: ”Det här låter fruktansvärt. Låt oss gå till botten med det först”, svarar hon.
– Det skulle vi absolut kunnat göra.

När Martin Wicklin frågar varför de inte gjorde det, svarar hon:
– Det blir en stämning som påverkar en oerhört mycket. Det är korta snabba svar, det kastas ut en massa saker, man ska reagera omedelbart.

Martin Wicklin: Och man vill verka handlingskraftigt antar jag?
– Ja, och människor kräver ju också att man ska kunna svara, det är ju faktiskt så, det är ju inte så att människor tycker att det är jättebra när politiker säger att det vet jag inte, jag har ingen aning om det.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik på Mittuniversitetet i Sundsvall:

– Det som skett sätter fingret på samspelet mellan medier och politik och den enorma makt som medierna har när de agerar kollektivt. Om någonting är tillräckligt sensationellt, när någonting passar medielogiken och dess krav på tillspetsningar, förenklingar, personifieringar, polariseringar, så finns det inga som egentligen har intresse av att ifrågasätta den vinkel som har satt sig, åtminstone inte bland de grupper som har tillräckligt stark röst för att kunna göra en skillnad.
Journalisterna tycker att det är en bra story och följer den och det finns då olika debattörer som ser en chans att driva sin politik och då har man inget intresse att ifrågasätta och ställa frågorna; Stämmer verkligen detta? Är det här ett så stort problem? Sedan har vi då de politiker som känner av trycket, eller tjänstemän för den delen som känner att de inte har något annat val än att acceptera.