Landstingen har tappat kontrollen över sina kostnader för planerad vård utomlands. Det uppger Hasse Knutsson vid SKL. I dag måste landstingen betala vad vårdgivaren utomlands kräver, eftersom de saknar transparenta prislistor. För att ändra på detta arbetar landsting och SKL nu för ta fram sådana prislistor för svettbehandling.

• 14 juni 2018
• 0
• AV: Ebba Blume

De flesta som via Försäkringskassan söker ersättning för planerad vård utomlands är personer som söker för behandling av överdriven svettning, hyperhidros, vid kliniker i Danmark. Det berättade Elisabeth de Verdier, verksamhetsutvecklare vid Försäkringskassans avdelning för Internationell vård, vid ett seminarium som hölls vid Piperska Muren i Stockholm under torsdagen och som arrangeras av Medieinstitutet Fojo.

Det näst vanligaste landet som svenskar söker planerad vård i är Finland, och där gäller det olika slags sjukdomar och diagnoser.

– En stor andel av dem som sökte vård i Finland är hemmahörande i Norrbottens län, och skälet är oftast att det helt enkelt är närmare, säger Elisabeth de Verdier.

Men Hasse Knutsson, handläggare för avdelningen vård och omsorg vid SKL, är oroad över de skenande kostnader som han menar att den planerade vården utomlands har kommit att innebära för landstingen sedan patientrörlighetsdirektivet trädde i kraft för fem år sedan.

– Landstingen tappar kostnadskontrollen, säger han.

När patientrörlighetsdirektivet trädde i kraft 2013 utgick alla som var med om beredningen ifrån att landstingens prislistor för exempelvis svettbehandling var transparenta. Detta är nämligen en förutsättning för en av grundstenarna i patientrörlighetsdirektivet- att ersättningen för den planerade vård patienten får utomlands motsvarar vad vården skulle ha kostat i Sverige.

Något som i dag endast gäller i teorin.

För ett par år sedan kom nämligen ett antal domar vid ett och samma tillfälle ifrån kammarrätten, som slog fast att landstingens prislistor inte är transparenta, vilket innebär att Försäkringskassan ska betala ut patientens faktiska kostnad för den planerade vården utomlands.

Dessa beslut överklagades. Men i en dom i februari 2017 slog högsta förvaltningsdomstolen fast, att landstingen inte hade talrätt, men däremot ekonomiskt ansvar, för dessa frågor.

Alltså kvarstod kammarrättens domar.

En patient, som söker och beviljas ersättning för planerad vård utomlands ska alltså ersättas med vad vårdgivaren utomlands begär.

– Där har vi ett stort dilemma, säger Hasse Knutsson, och menar att det är en del i förklaringen till att kostnaderna för planerad vård har stigit i landstingen.

För samtidigt som en behandling av svett i handflata kan kosta omkring 17 000 kronor i Danmark, kan en liknande behandling i ett landsting i Sverige ligga på runt 2500 kronor, meddelar han.

Och även om ett annat svenskt landsting erbjuder samma svettbehandling som finns i Danmark, har patienten alltså rätt att söka den dyrare vården utomlands.

Sektorn är underfinansierad och pengarna måste tas någon annanstans ifrån landstingens kassa. Hasse Knutsson, handläggare, avdelningen för vård och omsorg, SKL. 

Visserligen fick landstingen i samband med att de fick kostnadsansvar även för planerad vård utomlands också statliga pengar för att klara detta.

– Men dessa pengar räcker  inte till, säger Hasse Knutsson.

Under förra året fick landstingen totalt 262 miljoner kronor för att täcka kostnaderna på detta område, vilket knappast motsvarade det årets kostnad för planerad vård, som under 2017 uppgick till mer än 286 miljoner kronor.

– Sektorn är underfinansierad och pengarna måste tas någon annanstans ifrån landstingens kassa. Därför måste man återta kontroll över nivån på ersättningen, säger Hasse Knutsson, som menar att det även krävs en ny ekonomisk reglering för överföring av statliga pengar till landstingen för området planerad vård och nödvändig vård inom EU.

Nu har SKL föreslagit att regeringen tillsätter en statlig utredning för att genomföra en översyn av patientrörlighetslagen. Där bör man enligt SKL bland annat titta på prislistor för olika behandlingar, utbudet när det gäller olika behandlingsmetoder och indikatorer för när man sätter in svettbehandlingar över huvud taget. Frågan bereds nu vid socialdepartementet.

Utöver detta förslag om utredning har SKL också utifrån ett initiativ från ett nätverk för hälso- och sjukvårdsdirektörerna ute i landstingen påbörjat ett arbete för att utveckla och tillämpa gemensamma riktlinjer för behandling av hyperhidros.

Ett arbete med medicinskt fokus på vilka kroppsområden som landstingen ska erbjuda svettbehandling för. Målet är att det ska resultera i mindre skillnader landstingen emellan. Men dessa kommande riktlinjerna ska inte förväxlas med Socialstyrelsens nationella riktlinjer för behandlingen, betonar Hasse Knutsson.

Tillsammans med representanter ute i landstingen arbetar SKL också för att man tydligt ska kunna se vårdutbudet i respektive landsting; vilka kroppsdelar, som händer eller armhålor, som man svettbehandlar. Sedan ska man också ta reda på principer för beräkning av kostnader för dessa behandlingar; som arbetsinsats från läkare och kostnader för läkemedel.

– Utifrån det kan man sedan titta på hur man har satt dessa priser, säger Hasse Knutsson.

Förhoppningen är just att kunna ta fram de transparenta prislistor som krävs för att tillämpa den del av direktivet som säger att ersättningen för den vård som patienten får utomlands inte ska överstiga priset för motsvarande vård i Sverige.

Kostnaden för planerad vård utomlands fyrdubblades under 2017 (något som DN rapporterade om i november förra året) och 286 miljoner kronor betalades ut. Största delen av detta, 226 miljoner, gick till en svettklinik i Danmark.

Under 2016 beviljades 2 500 personer ersättning för planerad vård utomlands, vilket innebar en kostnad för landstingen på 70 miljoner kronor det året.  Två tredjedelar av dessa vårdades i Danmark, och 1500 av dessa fick ersättning för svettbehandling, alltså behandling av överdriven svettning, hyperhidros.
Hälften av dessa personer var mellan 20 och 34 år.

Av de behandlade bodde 44 procent i Stockholms län, 23 procent i Skåne och 14 procent i Västra Götalands län.