”Läkarrösten saknas alltför ofta”
Många gånger har läkarrösten saknats – eller bara funnits med sporadiskt i kliniknära utvecklingsprojekt. Fredrik Bååthe, medicine doktor och forskare inom kliniknära utvecklingsarbete med läkare i fokus, bestämde sig för att ta reda på varför.
Hur kom det sig att du började forska inom det här området?
– När jag var anställd som klinikchef på akuten på Sahlgrenska Universitetssjukhuset under en femårsperiod märkte jag tydligt hur många av läkarna där ville vara involverade i utvecklingsarbetet – men den allmänna uppfattningen bland cheferna var att de inte ville det. Den paradoxen kände jag att jag ville undersöka närmare och därför blev det naturligt att jag skrev min avhandling med fokus på läkarnas egna röster om att engagera sig, eller inte, i kliniknära utvecklingsarbete.
Vad kom du fram till – varför finns den här uppfattningen om att läkare inte vill engagera sig i utvecklingsarbete?
– ”Looking for engagement – finding identity” är ett sätt att summera hela avhandlingen. När jag djupanalyserade läkarintervjuerna visade det sig att det handlar mycket om identitet – vem är jag i min roll som läkare och vad förväntas av mig för att jag ska vara en ”bra läkare”? Ett svar på det är – du förväntas träffa patienter och för det har du med dig gedigen biomedicinsk kunskap från din läkarutbildning. Men det som inte är lika tydligt är att du som läkare också förväntas delta i det kliniknära utvecklingsarbetet.
Vi behöver mötas i samtal för att få syn på att någon annan tänker på ett helt annat sätt Fredrik Bååthe
Varför behövs läkare även i det här sammanhanget?
– Forskningen visar att när man integrerar olika perspektiv, olika röster, så skapas en mer hållbar utveckling. Så grundsvaret är att vi behöver inkludera de personer och de professioner som ska jobba tillsammans – för att tillrättalägga så patientarbetet flyter så smidigt som möjligt. Man har många förgivettagna sanningar tills någon annan säger att ”så är det ju inte alls”. Vi behöver mötas i samtal för att få syn på att någon annan tänker på ett helt annat sätt. Läkarrösten är viktig för den bidrar med ett övergripande medicinskt ansvarstagande. Alltför ofta har läkarrösten saknats – eller bara funnits med sporadiskt i kliniknära utvecklingsprojekt. Kanske var läkaren bakjour samtidigt som det var projektmöte och försvann ur mötet efter en kort stund. När sedan resultat för ett projekt ska implementeras så räcker kanske en annan läkare upp handen och säger ”vänta nu, här finns det ju en medicinsk risk”. Då stannar allt upp och nyttan man hoppades projektet skulle föra med sig når aldrig patienterna, medarbetarna eller verksamheten. Folk blir besvikna och frustrerade – kanske projicerar man detta på den som räckte upp handen. Detta har varit en viktig vetenskaplig drivkraft för mig – att försöka säkra upp processerna så att vi inte slösar resurser på att arbeta fram något till synes klokt – men som sedan föll på att vi saknade läkarperspektivet. Jag vill bidra till att fler utvecklingsprojekt kan genomföras och säkra att de inte haltar på det medicinska planet.
Hur skiljer sig rollen i utvecklingsarbete från den vanliga läkarrollen?
– I utvecklingsarbete finns begränsat med evidensbaserade svar men du som läkare har likväl en viktig roll. Det kan handla om att tillsammans med andra yrkeskategorier planera smart så personal används så effektivt som möjligt och patientmöten flyter smidigare. Man förflyttas till ett sammanhang där den biomedicinska expertisen inte ger någon tydlig kunskapsfördel, och det kan upplevas frustrerande. Kanske en undersköterska eller sekreteraren har den där mest lysande tanken. Samtidigt är läkarnas röst viktig för att säkra det medicinska perspektivet – men själva skapandet behöver ni göra tillsammans och på så vis låta kunskap från era respektive yrkesroller korsbefrukta varandra. Ni behöver därefter testa er fram i en process där ni justerar efter hand beroende på utfallet. Fel som upptäcks längs vägen är inga misslyckanden utan ett naturligt steg på vägen mot det gemensamma målet. I patientarbete är det säkert många som känner igen att man inte alltid har ett färdigt svar, men då har man som läkare en djup biomedicinsk kunskap att luta sig mot. Komplext utvecklingsarbete är en annan typ av kunskapssfär. Om man inte har övat på att befinna sig i processer där den biomedicinska expertkunskapen inte ger hela svaret är det lätt att känna sig frustrerad, kanske att man inte duger. I rollen som chef och ledare är det viktigt att vara medveten om detta fenomen och göra det lättare för läkare att delta i klinikens utvecklingsarbete.
Vad kan chefen göra för att öka läkarnas engagemang i utvecklingsarbete?
– Grunden är att förstå det här med identitet och hur det kan påverka olika läkares engagemang i utvecklingsarbete. Som chef har du inte så mycket makt men du har mandat att definiera själva uppdraget när du anställer någon. Rolltydlighet är viktigt, ”hos oss förväntas du vara delaktig i utvecklingsarbete”. Tydligt syfte med utvecklingsarbeten är också viktigt – gärna klargöra vilken patientnytta det ska leda till. Tydlighet om chefens förväntan och sedan viktigt att uppdrag följs upp i återkommande vardagliga samtal och även via utvecklingssamtal. Sedan behöver tid säkras och ett av chefens mest underskattade redskap är just schemat. Schemaläggning visar vad som är prioriterat. Chefen kan inte låta en kirurg vara operationsplanerad och samtidigt förvänta sig deltagande i ett projektmöte. Du kan inte heller förvänta dig att hon eller han ska göra detta på fritiden. Chefen behöver vara tydlig om vad som förväntas i rollen som läkare på arbetsplatsen. Det ingår i läkares utbildning och specialisering att vara lyhörd för att uppfylla rollförväntan, så när chefen lagt till rätta förutsättningarna är det troligt att engagemanget ökar.
Hur kan jag själv utvecklas på det här området som läkare?
– Samtidigt som det sker framsteg inom biomedicin, utvecklas kunskapen inom organisatorisk forskning. Det är värdefullt att även läsa vetenskapliga artiklar om organisatorisk forskning (se tex bifogade lästips). Sedan är det förstås svårt att läsa sig till allt, att lära genom att engagera sig i kliniknära utvecklingsarbete är nog det som ger mest. Det är också viktigt att ha med sig att läkargruppen inte är homogen. Någon kanske har en naturlig fallenhet för att balansera även organisatoriska perspektiv och någon annan kommer bäst till sin rätt i det enskilda patientperspektivet. Värdefullt med en lyhörd chef som ser och värdesätter läkarnas olika förmågor.
Och vad har du för fokus just nu?
– Balanserad arbetsmiljö – hur komplexitetsinformerade teorier om organisering kan bidra för att skapa mer bärkraftig vård, är aktuellt fokus för mig. Mer hållbart läkarliv och reparativ krishantering efter överväldigande händelser är centrala områden. Det är alltmer tydligt i forskningen att ensidigt fokus på ekonomi inte är hållbart. Det handlar i stället om en strävan efter dynamisk balansering av patienters vårdkvalitet, medarbetares välmående och verksamhetens ekonomi.
