• 16 juni 2014
• 0
• AV: red

Det fåtal svenska studier som finns på området har visat att det som framförallt brister i läkarnas anhörigsamtal är att de inte är tillräckligt donationsdrivande. Genom att intervjua läkare och anhöriga om hur samtalen gått till har man kunnat se att de läkare som utgår ifrån det presumtiva samtycket och är mer pro-donation får fler anhöriga att se det positiva med en donation. Dessa anhöriga väljer oftare att avstå från sin vetorätt än när läkare är mer neutrala och försiktiga.

Linda Gyllström Krekula (bilden) är kurator på Karolinska Universitetssjukhuset och doktorand på Karolinska Institutet. Nästa år lägger hon fram en avhandling som till en del består av att hon intervjuat anhöriga som fått frågan kring organdonation i samband med att de förlorat någon närstående på en intensivvårdsavdelning.

Här framgår vilka faktorer, bland annat läkarnas bemötande, som varit betydelsefulla för anhörigas upplevelse av samtalen samt påverkat besluten. Det är en av de mest omfattande undersökningar som gjorts hittills i landet på området. Baserat på resultaten utbildar hon nu läkarna inom intensivvården.

Kan upplevas positivt

– Vad mina intervjuer och även andra studier visar är att för anhöriga är det inte fel att donationsfrågan väcks.

Möjligheten till donation kan ofta upplevas som något positivt då den annars så meningslösa döden leder till något gott. En donation har också visat sig kunna vara till stöd i sorgearbetet, säger Linda Gyllström Krekula.

I sin studie har hon sett att vissa läkare är för försiktiga i samtalen, men hon har även sett andra faktorer som kan påverka de anhöriga till att säga nej. Som oförmågan att ta upp frågan vid rätt tid.

– Frågan aktualiseras ibland i fel läge. Det är en brist i tajmingen. Om man till exempel frågar anhöriga innan de förstått att deras närstående håller på att dö blir det fel. I andra fall däremot hade de anhöriga velat få frågan mycket tidigare, då de redan tidigt förstått den hopplösa prognosen. Det finns även exempel där man tagit upp frågan på en olämplig plats eller i ett stressat tillstånd.

Kan upplevas som oetiskt

– När anhöriga säger hastigt nej till donation beror det ofta på att de inte orkar acceptera döden, men i andra fall beror det på vissa aspekter av läkarnas bemötande. Det finns en rädsla hos vissa inom läkarkåren att det upplevs som oetiskt eller otillbörligt att väcka frågan i de här sammanhangen.

Det händer dessutom, att man inte frågar vidare kring vad ett instinktivt nej står för – som ofta mer är ett ”nej till döden” än ett ”nej till donation”. Läkarnas huvudsakliga uppgift måste i dessa sammanhang vara att alltid bemöda sig om att verkligen ta reda på grunden till beslutet, oavsett om det är ett ja eller nej, då det är den avlidnes vilja som ska gälla.

Linda Gyllström Krekulas iakttagelser­ bekräftas av läkaren Peter Desatnik. som är donationsansvarig för södra sjukvårdsregionen och expert i regeringens donationsutredning, som ska vara klar i januari 2015.

– Det behövs mer och fördjupad utbildning i bemötandet av närstående. Det är en tung men nödvändig uppgift för intensivvården om donationssiffrorna ska förbättras.

Anhöriga kan uttolka viljan

Enligt 1996 års transplantationslag är det läkarens plikt att fråga de anhöriga om de känner till den döende eller avlidnes senaste viljeyttring. Om viljan är okänd – det vill säga om den avlidne inte meddelat sin vilja via donationskort, donationsregistret eller muntligt – skall läkaren be de anhöriga att uttolka dennes vilja.

Samtidigt har vi enligt samma lag ett ”förmodat samtycke” till donation när viljan är okänd, baserat på den utbredda donationsviljan bland Sveriges befolkning. Det betyder att den avlidne förväntas vara positiv till donation.

Detta samtycke är i realiteten inte bindande vare sig i Sverige eller i andra länder där det finns. Men i samtalet med de anhöriga ska samtycket vara vägledande och läkaren ska alltså verka för donation – alltjämt med respekt för att det är en känslig situation där de anhöriga har drabbats av en ofta oväntad och plötslig död.

Internationella studier visar att det finns skillnader mellan hur olika länder tillämpar det förmodade samtycket i realiteten. I Spanien är man exempelvis tydliga i sitt bemötande av de anhöriga och har övertänkta strategier i hur man ska närma sig frågorna vilket ger fler donationer.

Johan Fehrman

Anhöriga utnyttjar vetorätten att säga nej i vart tredje fall

Socialstyrelsens årliga utredning om ”Möjliga donatorer” från 2012 (fjolårets rapport är inte klar) visar att av de drygt 100 fall där viljan var okänd utnyttjade anhöriga sin vetorätt i en tredjedel av fallen.

Det har sett ungefär likadant ut under närmast föregående år. Att tappa en tredjedel av dessa möjliga donationer är en hög siffra med tanke på att över 80 procent av svenskarna är positiva till donation enligt en Sifo-undersökning från 2005.

Det låter kanske inte mycket med cirka 30 missade donatorer, och alla anhöriga hade säkert inte samtyckt till donation heller med en optimal insats från läkaren i anhörigsamtalet. Somliga är övertygade motståndare till donationer. Men varje missad donator är av livsavgörande betydelse för en eller flera människor.

År 2012 hade Sverige endast 212 medicinskt lämpliga och 140 faktiska donatorer att ställa mot en årlig donationskö på ca 800 personer.
Däremot genererar varje donator i snitt fyra donerade organ – en jämförelsevis hög siffra.