Läkarförbundet vill sätta stopp för storregioner för sjukvården
– Därför är jag väldigt glad att Läkarförbundet nu kraftfullt ska agera mot förslaget och dessutom med kraft verka för att oberoende utredningar görs av hur sjukvården förändrats i försöksregionerna Västra Götaland och Region Skåne, säger Mikael Rolfs, styrelseledamot i Sjukhusläkarföreningen som på fullmäktigemötet valdes in i Läkarförbundets centralstyrelse.
Inför årets fullmäktigemöte hade Sjukhusläkarföreningen och Stockholms läkarförening motionerat om att Läkarförbundet kraftfullt ska agera mot Ansvarskommitténs förslag om ett fåtal storregioner för sjukvården.
– Storregioner leder till att politikerna hamnar så långt från verkligheten att de inte längre anser sig ansvariga för de följder besluten får. Tjänstemannalagret ökar ytterligare och flexibiliteten inom verksamheten avskaffas, menar Mikael Rolfs.
– Politikerna förstår inte det demokratiska underskott de nu aktivt verkar för. Dessutom ska hela detta projekt finansieras av landstingsskatter, som istället borde gå till bättre sjukvård för medborgarna.
Motionen som fick helhjärtat stöd klubbades igenom utan diskussion, men vad händer nu Mikael Rolfs? Hur ska Läkarförbundet konkret agera för att stoppa planerna på storregioner?
– Läkarförbundet måste genast ta upp en diskussion med samtliga politiska partier om farorna med att förstärka en oklar mellannivå med ansvar för sjukvården, som tydligt inte anser den vara viktig! Lika vård på lika villkor kräver solidarisk statlig finansiering, allt annat förstärker bara de orättvisor som existerar idag.
Läkarförbundet ska slåss för att stärka yttrandefriheten
Sjukhusläkarföreningen fick även brett stöd för sin motion att stärka yttrandefriheten. Läkarförbundet ska nu aktivt verka för att yttrandefriheten värnas när det gäller offentligfinansierad verksamhet. Läkarförbundet ska även ta fram en kortare skrift om de rättigheter och skyldigheter som man som läkare har att påtala missförhållanden och risker med olika beslut som tas.
– Jag vill betona att vi håller med motionärerna. Vi vet vad vi vill och är inte oeniga i sak, men vi kan inte gå till regeringen nu och med trovärdighet kräva en utredning när det är en utredning på väg som presenteras nästa månad. Det är bättre att vi lägger ner vår energi när vi ser vad betänkandet ger och tar med oss behovet av ett klarläggande vad gäller straffbarheten under remissrundan. Vi kanske ska gå till regeringen och begära en utredning, men det vet vi inte idag, menade Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm.
Den åsikten delades inte av motionärerna och flera av fullmäktigeledamöterna.
Mikael Rolfs:
– Tryck och yttrandefrihetsberedningen har inte i uppdrag att se över straffmöjligheterna för brott mot yttrandefriheten och meddelarfriheten i privata företag som är offentligt finansierade, vilket är vad motionen handlar om. Därför kommer de inte att ta hänsyn till sådana svar i remissyttrandena.
– Därför är det viktigt att kravet går igenom och bifalles och det är extra viktigt nu när mer och mer blir privatdriven vård med offentliga medel, eftersom yttrandefriheten och meddelarfriheten inte är lagstadgade för de som blir anställda i privat verksamhet, menade Mikale Rolfs.
– Jag håller med Eva Nilsson Bågenholm om att vi inte ska gå till regeringen just nu när det alldeles strax kommer ett betänkande som vi ska ge remissyttranden på, men när vi skriver att vi vill att Läkarförbundet ska gå direkt tillregeringen, menar vi inte imorgon, utan att vi ska gå den väg som krävs.
Mikael Rolfs fick stöd av Bengt von Zur Mühlen, styrelseledamot i Sjukhusläkarföreningen:
– Centralstyrelsen har skrivit i sitt yttrande att kritik och uttalanden från JO och JK torde tas på stort allvar, men torde är torde och aja, baja är bara aja, baja. Det vet alla som fått yttranden av JO. Av 140 fall är det bara ett som gått vidare. JO är helt tandlöst, därför måste vi se om straffbarhet är en framkomlig väg.
Årets fullmäktigemöte, som hade att ta ställning till rekordmånga motioner (42 stycken), hade infört nyordningen att dela upp motionerna och debattera dem i fem utskott första dagen och gå till beslut först andra dagen då utskotten och Centralstyrelsen kommit med nya utlåtanden efter första dagens utskottsdebatter.
En nyordning som visade sig ha både fördelar och nackdelar och en del barnsjukdomar. Det blev tydligt då den rutinerade och kompetente mötesordföranden Olof Rask ingrep mot Gunilla Colldahl-Jäderström från Sjukhusläkarföreningen när hon under den gemensamma debatten om stärkt skydd för yttrandefriheten ville föreslå en kompromiss med innehållet att Läkarförbundet skulle få i uppgift att gå ”direkt till regeringen vid lämplig tidpunkt”.
– En ordningsfråga. Det här har utskottet behandlat och stött fram och tillbaka. Om man nu ska modifiera yrkandena så har man rätt att göra det men det krävs en hel del för att göra det skulle jag vilja säga, menade Olof Rask.
Därmed lades locket på för vidare debatt och vid omröstningen röstades förslaget om att vända sig direkt till regeringen ned med knapp majoritet.
Ett flertal motioner tog upp bristen på vårdplatser, där den stora debattfrågan blev om Läkarförbundet ska verka för att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer för hur många patienter en sjukhusläkare rimligen ska kunna ansvara för.
Benny Ståhlberg, ordförande i Distriktsläkarföreningen och ledamot av Läkarförbundets centralstyrelse höll med om problemen, men menade att Socialstyrelsen inte går in med riktlinjer i sådana organisatoriska frågor.
– Vi har försökt förut, men det har visat sig att Socialstyrelsen arbetar inte så, vad de gör är att de lyfter fram patientsäkerheten, sade han.
Maria Källberg från Stockholms läkarförening höll inte med:
– Riktlinjer är just riktlinjer. Detaljregleringen kan ske i den specifika verksamheten. Det görs ju redan, problemet är att det ofta är en planering på pappret och inte en verklighet. Får vi centrala riktlinjer får vi en helt annan tyngd när vi driver den här frågan.
Bengt von Zur Mühlen höll med henne och menade att Socialstyrelsen givetvis alltid kan göra föreskrifter om allt som berör patientsäkerheten. Om det är så att exempelvis satellitpatienter (patienter som vårdas på fel avdelning på grund av platsbrist) utgör ett hot mot patientsäkerheten så måste ju Socialstyrelsen göra någonting. Den kan inte bara stillatigande se på hur sjukvården förändras över tid, så att det som var ovanligt tidigare numera är rutin, menade han.
Fredrik Åberg, från Sveriges yngre läkares förening, som på fullmäktigemötet valdes in i Centralstyrelsen höll med Bengt von Zur Mühlen.
– Man förväntar sig tydligen inte från Läkarförbundets centralstyrelse att Socialstyrelsen kan gå in och göra detta på ett bra sätt, men vad Socialstyrelsen kan förväntas göra är att gå ut med krav på arbetsgivaren.
Eva Dencker Vansvik, från gjorde jämförelsen med distriktsläkarna som säger att 1.000 listade patienter är för mycket. En sjukhusläkare kan inte ha det medicinska ansvaret för mer är tre avdelningar, menade hon.
Efter den livliga debatten beslutade Läkarförbundets fullmäktigemöte att gå på motionärernas linje och att Läkarförbundet ”framställer att Socialstyrelsen efter utredning ger riktlinjer för rimligt antal patienter i olika vårdformer som en läkare förväntas kunna ansvara för innan den medicinska säkerheten riskeras”.
Det beslutades också att Läkarförbundet ska arbeta för att landsting och sjukhus i sina budgetar planerar för en medelbeläggning på max 90 procent och att Läkarförbundet ska diskutera med de parter som berörs om vem som ska ha ansvaret för satellitpatienterna vid överbeläggningar.
