Läkare behöver fortbildning inte reglering!
Att specialister har olika behov avseende fortbildning är självklart. Behoven väcks i det dagliga patientarbetet och möjlighet att fördjupa sig då man stöter på problem är en förutsättning för en god vård.
Grant betonade att CPD inte är en metod att komma till rätta med icke fungerande läkare, så kallade poorly performing doctors, det måste lösas på annat sätt.
Ibland har läkare en lite väl negativ syn på sig själva och sin profession. Grant menar istället att läkare lär under hela sin yrkesverksamma karriär. Förändrar och förbättrar sig i läkarrollen. Arbetar i en rik lärande miljö. Har många olika metoder för att identifiera sina fortbildningsbehov. Är fortlöpande engagerade i verksamhetens mål och kan slutligen visa på värdet av genomförd fortbildning.
Beträffande reglering av fortbildning så vill inte Grant ha för mycket regleringar och föreskrifter. Det finns inga bevis för att mängden fortbildning utanför kliniken korrelerar till bättre vård. Istället skall vi stödja och uppmuntra effektiva inlärningsmetoder på individbasis. Verksamheten måste stödja och skapa förutsättningar istället för reglering.
Även Hans-Asbjörn Holm betonade vikten av att vi lämnar styrande system med krav på obligatorium på revalidering och recertificering avseende fortbildning. Enligt Holm lär sig människor när de vill lära. Att kunskap och lärande inte alltid är det samma då lärande till stor del ar en emotionell erfarenhet.
Äkta lärande innebär förändringar i verksamheten men kräver även frihet. Liksom Janet Grant betonade Holm uppfattningen att krav på obligatoriska CME-system med recertifiering bygger på fleaktiga antagnaden om att specialister slutar inhämta kunskap. Slutligen tog Holm upp modellen för vuxenlärande med utvecklingssamtal, dokumentation, utförande och återkoppling och hur detta kan implementeras i verksamheten.
Thomas Zilling gav härefter ett omvärldsperspektiv avseende nationell reglering av fortbildning och professionens gemensamma syn i Europa. Redan på 70-talet infördes ett obligatoriskt recertifieringssystem i många delstater i USA baserat på så kallade CME-poäng. Zilling berättade om den debatt som under många år förekommit i Europa kring huruvida man skall följa den Amerikanska modellen eller ej. Flera länder i Europa har infört lagstadgade krav på medverkan i CME och vissa har även infört obligatorisk revalidering eller recertifiering.
Han redogjorde även vidare för hur CPME (sammanslutningen av de nationella läkarförbunden inom Eu) tagit fram ett gemensamt politiskt dokument; CP 2001/082 Final EN/Fr policy statement on continuing medical education and continuing professional development. Ett dokument som samlar uppfattningen från samtliga läkarorganisationer ute i Europa. Dokumentet tar aktivt avstånd från obligatoriska recertifieringssystem.
Vid ett senare konsensusmöte med titeln; CPD improving healthcare, Luxemburg 14 dec 2006 ställde sig även EU kommissionen bakom den gemensamma policyn.
Bo Lindblom ordförande i Socialstyrelsens nationella råd redogjorde för myndighetens syn på läkares fortbildning. Han berättade att från myndighetens sida finns det inte någon önskan att införa strängare krav avseende läkares fortbildning. Han tycker att man skall vidareutveckla IPULS som en viktig aktör för kvalitetssäkring av extern fortbildning.
Avslutningsvis berättade Kerstin Nilsson om Läkarförbundets och Läkaresällskapets framtida samarbete. Hon förklarade att det finns en samsyn mellan de båda organisationerna bort från CME poäng mot en modernare syn på vuxenlärande enligt CPD.
Nästa gemensamma möte är ett heldagssymposium i Stockholm fredagen den 20 mars 2009.
Här följer en utlovad länksamling till de viktigaste dokumenten och presentationerna;
CME/CPD ur ett europeiskt och globalt perspektiv
CPD improving healthcare, Luxemburg 14 dec 2006
CP 2001/082 Final EN/Fr policy statement on continuing medical education and continuing professional development
