• 19 april 2017
• 14
• AV: Malin Gavelin

Han fick nog av att se hur patienter dog och fick allvarliga vårdskador för att inte behandling sattes in i rätt tid och sa upp sig i protest från sin tjänst på akuten i Malmö. Men Per Björgell brinner fortfarande för akutsjukvård och ger dagligen kliniskt stöd till kollegor via egna sajten. När han inte sticker ut hakan i sjukvårdsdebatten förstås.

Vinden blåser snål på Råå utanför Helsingborg denna februari­eftermiddag. Men en som definitivt inte är rädd för att hamna i blåsväder är akutläkaren Per Björgell. Här – i sekelskiftesvillan ett stenkast från havet – skrev han bland annat det uppmärksammade debattinlägget om hur enkelt det EGENTLIGEN är att få en akutmottagning att fungera. Ett inlägg som fick nätet att vibrera av glada tillrop från kollegorna.

Men egentligen tog Per Björgell debatten betydligt tidigare än så – närmare bestämt år 2011 när han sa upp sig som läkarchef på akutmottagningen i Malmö – efter att ha sett alltför många patienter ta skada i onödan.

– I princip hade vi samma problem då som det står om i tidningarna i dag. Vi hade alltför många besökare, slut på pengar och en ledning som jag menar är hela orsaken till att vi har det som vi har det. Vården har blivit väldigt mycket av ett tjänstemannavälde. Och orsaken till det stavas New Public Management (NPM).

Per Björgell uttalar ordet med visst förakt. För i grunden är det detta påfund som i slutändan gjorde att till exempel den där mannen med urinvägsbesvär, som låg i ett rum mitt emot sjuksköterskeexpeditionen, avled i sepsis därför att ingen hann titta till honom, menar Per Björgell.

– Det är en sådan patient som har dröjt sig kvar hos mig och han var väl mer eller mindre droppen som fick bägaren att rinna över eftersom sjukhusledningen aldrig agerade trots upprepade varningar. Patienten kommer in till akuten och klassas som gul (medelsvårt sjuk), men då personalens rutinkontroller uteblir hinner han bli röd (svårt sjuk). Sedan går timmarna och den här mannen chockar ner och avlider. Den stressade personalen kämpar för att hantera det enorma flödet av patienter och hinner inte notera försämringen.

Per Björgell uppskattar att mellan en till två patienter i veckan går ett liknande öde till mötes vid varje större akutmottagning, antingen inom akutmottagningen eller i det fortsatta förloppet till följd av försenade vårdinsatser.

– Det ni på Sjukhusläkaren kom fram till i er genomgång av lex Mariaärenden var bara toppen på ett isberg, en bråkdel av verkligheten. De flesta sådana här händelser där extrem arbetsbelastning eller brist på vårdplatser leder till att patienter dör eller skadas svårt av väntan blir aldrig ens ett lex Mariaärende. De döljs och förklaras bort på vägen med att ”det ändå skulle ha slutat så” eller också stannar de hos verksamhetschefen, som i sin tur sitter i knäet på ledningen och vill att statistiken ska se fin ut.

Men det här får man inte säga som anställd, menar Per Björgell. Det skulle inte arbetsgivarna acceptera. Det är först som sin egen han känner att han kan tala fritt ur hjärtat kring de många patientfarliga händelser han bevittnat under sitt yrkesliv. Han suckar tungt där han sitter i soffan framför den tids­typiska kakelugnen. Det är uppenbart att tankarna på den dåligt understödda akutsjukvården i landet berör honom illa.

Men vad är det då med detta ”New Public Management”, som han menar leder till att patienterna på våra akutmottagningar dör eller skadas i onödan?

– New public management är inget annat än dåligt ledarskap. Det blev populärt på 80- och 90-talet och infördes successivt som en ny modell för den högsta ledningen inom den offentliga sektorn. Linjeorganisation och hierarkier­­ styrs av personer, som står utanför den kliniska verksamheten eller verkligheten.  Det gör att ledningen ofta inte förstår kärnan i verksamheten, och dessutom skapas strukturer som ingen behöver. Det går ut över det kliniska arbetet och det skapar svårigheter.

New public management bildar helt enkelt en propp i systemet och omöjliggör förändring, menar Per Björgell. Det har gjort den skånska vårdens ledning till sämst i hela landet och övriga regioner och landsting är sorgligt nog på väg åt precis samma håll.

Per Björgell berättar hur han i rollen som läkarchef på akuten i Malmö gång på gång under ett halvårs tid påpekade för sin verksamhetschef och sjukhuschef att vården man bedrev inte var patientsäker och vilka förändringar som måste till. Men från sjukhuschefen uteblev svaret helt.

– Så där gick jag och fick börja varje dag med att gå rond bland patienter som tvingats övernatta på akuten, i stället för att ta hand om det man ska ägna sig åt på en akutmottagning – akut sjuka patienter. Jag såg hur patienter både dog och fick allvarliga vårdskador för att inte behandling sattes in i rätt tid. Framför allt de här mellanprioriterade patienterna som plötsligt försämras snabbt. Exempelvis personer med blödande magsår som bara ser lite trötta ut men som sitter i väntrummen och blöder ihjäl. Allt för att vi var överhopade med arbete och inte hade möjlighet att se dem.

Så kom den där onsdagen när Per Björgell upplevde att han inte längre kunde ta ansvar för de katastrofala följderna av sjukhusledningens passivitet. Han gick upp till verksamhetschefen med sin färdigifyllda uppsägning i handen.

– Det var ganska spänt mellan honom och mig eftersom han mycket väl kände till min ståndpunkt, men i sin tur inte vågade trycka på sin ledning i de här frågorna. Jag fick återigen höra att de inte tänkte backa upp mig och då sa jag att ”då kan jag inte heller fortsätta här”. Det blev en frontalkollision kan man säga, även om det någonstans var en sansad diskussion – de ville väl inte ha kvar mig heller. Jag lämnade över min uppsägning och skrev därefter ett mejl till personalen där jag berättade med egna ord varför jag lämnade dem.

Tidigt nästa morgon befann sig Per Björgell i TV4:s morgonsoffa. Någon i personalen hade tyckt att det var viktigt att innehållet i hans avskedsbrev kom fram och lämnat över det till lokal­media. Några timmar senare började telefonen ringa. Och plötsligt var bollen i rullning och alla ville höra mer om det den avhoppade, vältalige läkarchefen hade att berätta om sin uppsägning i protest och om hur det EGENTLIGEN förhöll sig med patientsäkerheten på Malmös akutmottagning.

– Och då hade det jag skrev i brevet till personalen snarast varit en underdrift från min sida. Det hade gått att säga betydligt mer än så.

Bränd av den dåligt fungerande skånska sjukvårdsorganisationen begav sig Per Björgell därefter till Borås – som hyrläkare på medicinkliniken.

– Det var ett väldigt trevligt ställe, som fortfarande inte alldeles drabbats av den här trångsynta byråkratin. De hade ingen färdig akutläkare ännu så jag blev läkarchef på akuten. Det var ett spännande­­ sjukhus med aktiv akutsjukvård och ett stort, osorterat patientklientel.

Per Björgell fick tag i en liten övernattningslägenhet mitt emot sjukhuset och uppskattade miljöombytet. Men säg den lycka som varar.

– Efter tre år lämnade jag även Borås. Då hade samma idiotiska administrativa funktioner kommit dit, med till exempel dataunderhållet på entreprenad vilket gjorde att ingen fanns där när journalsystemet krånglade. Bara att fylla i en ledighetsansökan på datorn tog en god stund. Då var jag så trött på vården att jag valde att gå i pension i förtid för att kunna skriva.

Men någon heltidspensionär är han ändå inte. Uppskattningsvis lägger han just nu motsvarande en halvtidstjänst på att sitta på det han beskriver som sin ”något slarviga kammare” och bygga ut sin sajt ”Björgells akuta sjukdomar och skador” med nya avsnitt – med förhoppningen att föra vidare några av de viktigaste sakerna han har lärt sig under sitt brokiga yrkesliv.

– Jag har ju varit något av en kameleont och jobbat såväl inom allmänmedicin som på sjukhus, innan jag så småningom blev akutläkare. Men min lite hoppiga inledning har också givit mig en bred kompetens som jag har haft fantastisk användning av genom åren. Min sajt riktar sig till professionella människor inom akutsjukvården; till exempel sjuksköterskor, yngre AT- och ST-läkare. Men min förhoppning är att den även kan ge en och annan erfaren specialist bra exempel på alternativa diagnoser och lämplig handläggning.

Och just det här med att undervisa andra är något som Per Björgell har brunnit för under hela sin läkarbana. Tillsammans med hustrun Astrid Björgell, även hon läkare, har han både skrivit ett flertal läroböcker och även hållit kurser i akutsjukvård för blivande allmänläkare på Råå värdshus ett stenkast från hemmet.

– När jag började som jourläkare i Eslöv fanns det inte en enda handbok i deras bokhylla, med vanligt förekommande diagnoser på en jourläkarcentral. Jag började samla information i en pärm och min hustru gjorde likadant. Detta blev så småningom Jourläkarboken som använts som både kurslitteratur och handbok.

De akuta tillstånden som Per Björgell stötte på som jourläkare intresserade­­ honom mer och mer och när det så småningom blev möjligt att utbilda sig till renodlad akutläkare runt millenieskiftet tog han möjligheten.

– Jag kände en kärlkirurg här i Helsingborg som hade för avsikt att starta en verksamhet med mobila akutläkare enligt det här nygamla konceptet som har funnits i England sedan 50-talet. Vi var en skara på sju-åtta personer som fick igång det och det föll väldigt väl ut.  Det var via akutbilarna jag kom i kontakt med akuten i Malmö och så småningom anställdes som läkarchef där.

Men Per Björgells vårdkarriär började egentligen långt tidigare – innan han ens var färdig läkare. Redan som 18-åring började han vika lakan och puffa kuddar enligt konstens alla regler i rollen som sjukvårdsbiträde på Malmö allmänna sjukhus.

– Jag hade bestämt mig för att bli läkare men tyckte att det var en rolig inledning att börja på golvet. Under studietiden jobbade jag därför både som sjukvårdsbiträde och patientvak med allt vad det innebar. När jag hade kommit lite längre hoppade jag in som narkossjuksköterska.

Och när Per Björgell tittar i backspegeln blir det tydligt hur mycket mer välfungerande och verksamhetsstyrd vården var på den tiden än den är i dag, berättar han.

– Då fanns inte alla dessa meningslösa mellanmänniskor som inte gör någon nytta. Då var vården en bättre plats för dem som vill framåt. Och det är därför jag menar att vi behöver en medicinskt ledd verksamhet av folk som är kvar på golvet. New Public Management drevs igenom av administrativa människor utan utbildning inom vården. Det viktiga för dem var att man var en bra chef, men det man får då är en chef som kanske är bra på att hantera hierarkier – dock utan att förstå verksamheten. De kan inte skilja på att lägga pengar på bårar eller på behovet av en ny ultraljudsapparat. När byråkratin får styra går fullständigt idiotiska prioriteringar rakt upp till ledningen som köper det med hull och hår.

Nu har du ju valt att sluta i förtid, men för alla andra – finns det något hopp för svensk sjukvård?

– Ja, hoppet är att man blir av med nuvarande system med sin mångfald av meningslösa  aktörer och återgår till en sjukvårdskompetent styrning. Då hade man löst en massa problem. Sedan måste man tillsammans skapa en arbet­­s­miljö som är dräglig och det lyckas de inte med när de bara skapar fler och fler datasystem som vi ska logga in i och ingen får åka på fortbildning på grund av tids- och kostnadsskäl. Man behöver skapa trygghet och trivsel i vården igen och se till att folk stannar kvar. De där sköterskorna som har sett allt finns knappt kvar – ge dem stimulans och givetvis en tillfredställande lönesättning. Och en chef som vet vad verksamheten behöver.