Anna Rudin är professor i inflammationsforskning och universitetssjukhusöverläkare i reumatologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hon ser den nationella kunskapsstyrningsorganisationen som ett resurskrävande top-down-system som riskerar att förvandla läkaryrket till ett lågstatusyrke.

• 12 april 2023
• 1
• AV: Eva Nordin

I Sverige införs på bred front personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp (PSV), en bärande del av kunskapsstyrningen. Hittills har 26 vårdförlopp införts inom olika diagnosområden.

Hösten 2022 infördes två vårdförlopp för reumatoid artrit (RA), dels för tidig sjukdomsfas, dels för etablerad sjukdom.

– Jag är helt förbluffad över dessa dokument som enligt min mening inte tillför någonting utöver hur en reumatolog eller ST-läkare i reumatologi tillsammans med undersköterskor, sjuksköterskor, fysioterapeuter idag sköter patienterna, säger Anna Rudin.

Sedan flera år tillbaka är hon akademirepresentant i Sahlgrenska universitetssjukhusets ledningsgrupp.

Som kliniker arbetar hon på en reumatologmottagning med en bred grupp av patienter. Hon driver även en specialiserad mottagning för patienter med reumatologiska biverkningar av behandling med immuncheckpoint-hämmare.

Hon bedriver också klinisk och translationell forskning om RA och de reumatologiska biverkningarna.

Anna Rudin tycker att kunskapsstyrningen är ett stelbent och byråkratiskt top-downsystem. Det kan till och med försena insättning av behandling om allt görs enligt beskrivna steg i vårdförloppen, menar hon, exempelvis i de fall då vissa undersökningsresultat måste vara klara före beslut om behandling.

– Som reumatolog är jag mycket mer flexibel och arbetar redan på ett patientcentrerat sätt i dialog med patienten. Jag är också mycket kritisk till att alla dessa indikatorer ska registreras och följas, det kommer att ta mycket tid från vården.

– Jag kan egentligen bara se två användningsområden, dels om en reumatologiskt oerfaren läkare ensam får ansvara för tidig RA-mottagning, vilket sannolikt inte händer någonstans i Sverige, dels om vi ska ersätta läkare och annan sjukvårdspersonal med robotar. Då finns färdiga algoritmer, som dock inte tar hänsyn till den enskilda patienten.

Anna Rudin ser en positiv sak i dokumenten. Det gäller en sida som kallas ”visualisering av nulägesbeskrivning” och är en sammanfattning riktad till patienten.

– Dessa skulle man kunna ge till sina patienter.

Personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp riskerar att leda till en automatisering och standardisering av vården som inte riktigt är förenlig med den kliniska verkligheten, menar Anna Rudin.

– Patienter ska in i ett system, enligt vissa standardiserade mått och rutiner. Men det är sällan det är så enkelt, människan och dess biologi är så mycket mer komplex. Risken med det här systemet är att man undervärderar läkares kunskaper och erfarenheter, och minskar den intellektuella friheten och självständigheten. Förlorar man den riskerar läkaryrket att gå samma väg som lärarnas, det blir ett lågstatusyrke.

Hon saknar gedigna utvärderingar och jämför med införandet av läkemedel i hälso- och sjukvården. Innan rådet för nya terapier (NT-rådet) ger rekommendation om att använda ett läkemedel, måste säkerhet, vetenskaplig evidens och kostnadseffektivitet värderas.

– Jag förstår inte att man kan införa ett resurskrävande system som kunskapsstyrningen, utan att det görs utvärderingar av effekt och kostnadseffektivitet. I en redan belastad sjukvård av administration och brist på sjuksköterskor och specialistläkare, inför man ytterligare ett byråkratiskt system som kostar massor av tid och pengar för regionerna, säger Anna Rudin.

Sedan många år är hon engagerad i Svensk reumatologisk förening, SRF, och är ordförande för en arbetsgrupp som skriver kunskapsdokument om reumatologiska biverkningar av immuncheckpoint-hämmare. Hon har också varit ledamot i arbetsgruppen för behandlingsriktlinjer för SLE sedan starten 2010.

– Sättet vi arbetar på är kollegialt. SRF och många andra föreningar har länge arbetat med riktlinjer och att förbättra vården för våra patienter. Arbetet är nationellt och involverar alla sex sjukvårdsregioner med akademiskt kompetenta personer där alla har en fot i kliniken. Ingen tid tas från patienterna, vi har inarbetade rutiner för implementering och årlig uppdatering, och det kostar inget eftersom arbetet sker ideellt.

Anna Rudin menar att hon som kliniker kommer att fortsätta att förlita sig på de kunskapsstöd som ges ut av SRF och vill inte jobba med ett kunskapsstyrningssystem som inte är prövat och utvärderat.

– Jag tycker att hela systemet är fel från början. Det finns andra sätt för att skapa en mer jämlik vård, exempelvis genom att utveckla och använda våra kvalitetsregister och jämföra oss mot varandra. Framför allt skulle man från kunskapsstyrningen har kommunicerat med oss som arbetar i vården och som ser behoven och vad som kan förbättras. Det är lätt att känna uppgivenhet och trötthet över hur man från kunskapsstyrningen behandlar erfarna och kompetenta läkare. Vi vill inte bli behandlade så här, säger Anna Rudin.