Det saknas en myndighet med övergripande ansvar för den nationella kunskapsstyrningen. I dag vilar systemet alltför mycket på ”learning by doing” och enskilda regionernas möjligheter att implementera kunskapsstöd, menar Gerd-Marie Alenius, ordförande för Nationella programområdet reumatologi. 

• 12 april 2023
• 0
• AV: Eva Nordin

Till vardags arbetar hon som överläkare i reumatologi vid Norrlands universitetssjukhus. Hon är även docent i reumatologi vid Umeå universitet.

– I slutänden är det regionerna som är ansvariga för framtagandet och implementeringen av kunskapsstöden och vårdförloppen. De ska frigöra ett stort antal människor som ska arbeta med kunskapsstyrningen. Trots överenskommelser och samverkansavtal har regionerna inte samma möjligheter att jobba utifrån kunskapsstyrningens mål och innehåll, säger Gerd-Marie Alenius.

Det är upp till varje region att besluta om hur mycket tid, resurser och personal som är möjligt att lägga på arbetet. Det gör systemet godtyckligt och sårbart, menar hon, och det finns risk för att skillnaderna snarare ökar än minskar.

– Tanken på en kunskapsstyrning som utjämnar skillnader i vården och bidrar till en jämlik vård är fantastiskt bra, men jag hade hellre sett att en myndighet hade varit ansvarig för kunskapsstyrningen och utgått ifrån vilka behov som finns i vården.

Produktionen av kunskapsstöd kan liknas vid en tsunami av dokument som medarbetare i vården ska ta ställning till. Det handlar om flera hundra kunskapsstöd som sköljer över vården, menar Gerd-Marie.

– Det är helt omöjligt att använda alla kunskapsstöd, då skulle vi knappt hinna träffa några patienter. Dessutom är risken för undanträngningseffekter stor eftersom det inte finns någon horisontell prioritering i systemet. Antingen struntar man då i kunskapsstöden, eller så väljer man kunskapsstöd för de patientgrupper man har sitt fokus på.

I många år har hon engagerat sig i Svensk Reumatologisk Förening, SRF, och varit delaktig i utarbetandet av riktlinjer och kunskapsstöd. Mycket av det arbete som redan är gjort inom SRF har tagits tillvara inom ramen för arbetet inom NPO reumatologi.

– Samarbetet är oerhört viktigt, inte minst för att undvika dubbelarbete och säkra kvaliteten. SRF har i många år haft ett väldigt bra arbete när det gäller kunskapsstöd för läkemedelsbehandling. Nu har vi ett system där vi kan dra nytta av vårt arbete i ett NPO.

– Jag är stolt över vad SRF har lyckats åstadkomma. Det har varit till nytta för vården och vi har inom reumatologin lyckats uppnå en jämförelsevis jämlik vård i Sverige.

Men, menar hon, det finns flera specialitetsföreningar som inte kommit lika långt med utvecklingen av kunskapsstöd som SRF, och som nu behöver starta viktiga processarbeten.

– Det är bra att det arbetet görs.

SRF har under många år haft ett nära och mångårigt samarbete med Reumatikerförbundet kring patientmedverkan. Nu hoppas Gerd-Marie att patientens ställning ytterligare kan att stärkas med kunskapsstyrningssystemet.

I de nationella arbetsgrupperna ingår patient- och närståendeföreträdare.

–  I vårdförloppen finns en tydlighet kring vad vården förväntas göra, men också en del som handlar om patientens ansvar och vad de har rätt att förvänta sig. Det är väldigt bra. Samtidigt har det dock varit en utmaning att rekrytera patientföreträdare till alla nivåer. Många upplever att det är svårt och krävande. Det är också viktigt att hela patientperspektivet kommer i fokus, och att man som patientföreträdare inte är fokuserad på den egna sjukdomen och förväntas få en snabbare väg in i vården.