Mängden kunskapsstöd ökar lavinartat samtidigt som de sväller i storlek. Exempelvis omfattar det nationella vårdprogrammet för bröstcancer drygt 500 sidor. När det skulle revideras vägrade flera onkologkliniker i sydöstra sjukvårdsregionen att acceptera förslaget på utökade åtgärder.

• 24 september 2024
• 0
• AV: Eva Nordin

Det är lätt att som kliniker känna sig som en gås som hela tiden tvångsmatas, menar Magnus Lagerlund, överläkare i onkologi och verksamhetschef vid länssjukhuset i Kalmar.

– Vi matas med fler och fler kunskapsstöd som bara sväller. Och vi ska göra mer och mer utöver den vård vi redan producerar. Det håller inte, vi kan inte fortsätta så här. Frågan är hur stort utbudet i svensk sjukvård ska vara och hur prioriteringar ska göras och av vem. Jag har lyft frågan om horisontella prioriteringar vid ett flertal tillfällen med vår hälso- och sjukvårdsdirektör och med nationella chefsrådet i onkologi.

Magnus Lagerlund är också ordförande för den regionala arbetsgruppen (RAG) i sydöstra sjukvårdsregionen. Vid en genomgång av uppdateringen av nationellt vårdprogram för bröstcancer, reagerade onkologklinikerna i Region Östergötland, Jönköping och Kalmar län.

– Det är på över 500 sidor, vilket i sig innebär utmaningar att implementera på grund av omfattningen. I senaste revideringen fanns också ett nytt kapitel om kardioonkologi. I förslaget hade man lagt in helt nya undersökningar – som ultraljudsundersökningar av hjärtat och även utökad provtagning som inte är standard idag. Det här är både tids- och resurskrävande och det finns inte en tydlig evidens för de föreslagna åtgärderna.

I ett samlat remissvar från RAG onkologi till Regionala cancercentrum i samverkan, skriver arbetsgruppen att den inte kan ställa sig bakom det nya vårdprogrammet om inte ”onödiga” undersökningar och provtagningar tas bort eller revideras.

– Det är så lätt att bara lägga till saker i vårdprogrammen utan att fundera på konsekvenserna. Vi får hela tiden nya onkologiska behandlingar och har samtidigt en dramatisk kostnadsutveckling. Dessutom har vi stora utmaningar med bemanning. Om vi ska klara framtidens utmaningar måste vi också plocka bort saker ur vårdprogrammen och även lyfta prioriteringsfrågorna, inte minst de horisontella.

– Kanske ska vi inte satsa på sjätte och sjunde linjens cytostatikabehandling, utan kanske i stället på exempelvis psykiatrin eller barn- och ungdomssjukvården. Det här måste vi våga adressera. Resurserna räcker inte för att göra allt som står i vårdprogram och riktlinjer.

För framtiden är det viktigt att vårdprogramgrupperna anammar kloka kliniska val i sitt arbeteMagnus Lagerlund, onkolog och ordförande för RAG i sydöstra sjukvårdsregionen

Men horisontella prioriteringar kan inte göras av en enskild specialitet utan måste hanteras brett, menar Magnus Lagerlund.
– Jag tycker att den nationella modellen för horisontella prioriteringar från Prioriteringscentrum i Linköping är ett bra initiativ och det är ett underlag som vi skulle kunna jobba med. Men då måste både politiker, tjänstemän och chefer i sjukvården vilja vara med i ett gemensamt arbete.

Remissvaret från RAG onkologi i sydöstra sjukvårdsregionen har hanterats av nationella vårdprogramsgruppen. I slutet av juni publicerades en kraftig omarbetad digital slutversion på Regionala cancercentrum i samverkans hemsida. Magnus Lagerlund har tagit del av det fastställda vårdprogrammet och är nöjd med justeringarna.

– Det visar på vikten av remissrundor så att inte vården åläggs att göra icke värdeskapande åtgärder. För framtiden är det viktigt att vårdprogramgrupperna anammar kloka kliniska val i sitt arbete. Tidpunkten för fastställande av vårdprogram behöver också ses över, för verksamheterna är det olämpligt att göra det mitt i sommarsemestern. Det finns då risk att implementeringen inte blir optimal eller att åtgärder som är värdeskapande kommer att missas.

En stor fråga tycker jag är vårdprogrammens rollTheodoros Foukakis, ordförande för Nationella vårdprogramsgruppen för bröstcancer

Theodoros Foukakis, överläkare i onkologi vid Karolinska universitetssjukhuset och ordförande för Nationella vårdprogramsgruppen för bröstcancer:

– Jag kan förstå och hålla med om problematiken, i slutversionen har vi tagit hänsyn till kommentarerna i remissvaret. När det gäller kardiologikapitlet ger vi i slutversionen inga rekommendationer när det saknas stark evidens, säger han och fortsätter:

– En stor fråga tycker jag är vårdprogrammens roll. Vår huvuduppgift är att beskriva den vetenskapliga evidensen och utifrån den ge råd och rekommendationer. Vi tar även hänsyn till hälsoekonomiska data och har dialog med regionerna, men vi kan inte påverka vilka resurser eller ekonomiska förutsättningar som finns och hur de fördelas inom sjukvården.

Helena Brändström, nationell cancersamordnare vid Regionala cancercentrum i samverkan, menar att remissrundor med konsekvensbeskrivningar är en viktig del i processen för att fastställa nationella vårdprogram.
– Det är ett viktigt underlag till regionerna som får en chans att ge synpunkter och komma med förslag på eventuella revideringar till nationella vårdprogramsgruppen. Regionerna behöver fundera över sina förutsättningar och vad som krävs för att kunskapsstöden ska vara möjliga att implementera.

Det finns i dag en stor och ständigt pågående diskussion, menar Helena Brändström, inom kunskapsstyrningen och på SKR, om ambitionshöjande och resurskrävande kunskapsstöd, och hur prioriteringar ska göras och av vem.

– Hur horisontella prioriteringar ska göras mellan exempelvis olika vårdförlopp är en het fråga, särskilt i en tid då regionerna kämpar med kärva ekonomier. Men vem som ska ta tag i detta och hur det ska göras är långt ifrån löst.