Volontärarbete Zanzibar – ett minne för livet
Jag och tre av mina kollegor är i uppstarten av ett välgörenhetsprojekt i Stone Town på Zanzibar. I mitt första inlägg vill jag dela med mig tankar från två av dem, Kalle Löfström och Madeleine Rådestad. De är nyss hemkomna från Zanzibar där de har vistats i tre månader:
En iskall januaridag lämnade vi Sverige. Vi och våra 5-åriga tvillingar skulle byta våra vardagsliv i Stockholm mot ett i Stone Town, Zanzibar. Planen var att under tre månader volontärarbeta som narkosläkare på sjukhuset Mnazi Mmoja. Mycket, eller snarare det mesta, var oklart och osäkert in i det sista; Var skulle vi bo? Skulle det ordna sig med jobbet?
Zanzibar, som är en del av Tanzania, har drygt en miljon invånare. Mnazi Mmoja är det största sjukhuset och är referenssjukhus för hela Zanzibar.
I Tanzania, med en befolkning på 57 miljoner finns det idag 43 lokala narkosläkare. På Zanzibar finns ingen. Anestesin på Mnazi Mmoja Hospital sköts av s.k. ”medical officers” som har ett till ett par års teoretiska studier. Arbetsuppgifterna och ansvaret är dock motsvarande en narkosläkares i Europa.
Väl på plats löste sig boende snabbt. Likaså dokumenten som krävdes för att få arbeta.
Vi blev varmt välkomnade på sjukhuset. Personalen tycktes vara genuint glada över att vi var där och vi kom snabbt in i arbetet. Vi slogs snart av att ingreppen och anestesiarbetet i sig till stor del är detsamma som hemma i Sverige, men att rutinerna, förutsättningarna och framförallt resurserna skiljer sig enormt. Adekvat smärtlindring finns sällan att ge. Operationssalarna, instrumenten och inredningen är sliten och smutsig. Ingen tvål, ingen handsprit. De sterila instrumenten ligger inlindade i en duk på golvet. Avbitartången för ortopediska stift och skruvar kommer från järnhandeln och sprayas med lite sprit mellan ingreppen.
Elavbrott och andra störningar var vanliga.
Vid anestesi används få läkemedel, de som för tillfället finns till hands. Monitoreringen är basal, uppvaket är enkelt och obemannat.
Elavbrott och andra störningar var vanliga. När syrgasen tog slut till exempel upphörde även anestesigasleveransen och man fick byta strategi.
Patientklientelet var i stort detsamma som hemma; appendektomier, frakturer, tonsillektomier, kejsarsnitt, tumörexcisioner och ileus men titt som tätt kom det in häpnadsväckande fall som man sällan står inför i Sverige.
En av skillnaderna är tidsförloppet. Levnadsstandarden för befolkningen är låg och livet är hårt. Man söker inte sjukvård i onödan, en dags missat arbete är kostsamt. Det innebär att patienterna söker sent, långt mycket senare än vad vi är vana vid. Avsaknaden av ett fungerande ambulanssystem leder dessutom till en viss selektion; är man allt för skadad överlever man inte en transport på upp till fyra timmar in till sjukhuset.
En man hade efter en konflikt fått halsen uppskuren från sida till sida ända in till luftstrupen.
En man hade efter en konflikt fått halsen uppskuren från sida till sida ända in till luftstrupen. Mirakulöst nog var inga större kärl skadade så han kunde först ta sig hem där han övertalades att ta sig in till sjukhuset dit han kom cirka sex timmar efter angreppet.
Ett annat exempel var en kvinna, gravid i sjunde månaden. Buksmärtor gjorde att hon sökte upp en läkarstation där man konstaterade en extrauterin graviditet och att barnet dött. Två dagar senare opererades hon på Mnazi Mmoja. Peroperativt fann man en stor uterusruptur genom vilken barnet och placentan trängt ut i fri bukhåla minst två dagar tidigare. Hon måste haft ont, men smärta var inget hon klagade över.
Inte heller klagade den 17-åriga pojke som hade fallit från ett träd och brutit båda underbenen, båda underarmarna, ena överarmen, ett antal revben och, vad som visade sig i samband med luftvägsbedömning; en bruten käke. Han sökte sjukvård dagen efter fallet och opererades ytterligare två dagar senare utan att ha fått någon smärtstillning alls i väntan på operation.
Vi hade tre otroliga månader och inser att vi har mycket att lära av kollegorna på Zanzibar.
Vid sidan av det omtumlande men givande jobbet upplevde vi Stone Town som en härlig och charmig stad. Kärnan består av ett myller av små, trånga gränder. Människorna är otroligt vänliga och varma. På kvällarna, när hettan inte är lika kvävande, fylls gatorna med folk, gamla som unga. Man blir fort tjenis med grannarna i kvarteret, utbyter lite artighetsfraser på kiswahili och umgänget känns lättsamt och okomplicerat.
Vi hade tre otroliga månader och inser att vi har mycket att lära av kollegorna på Zanzibar samtidigt som vi tror oss kunna bidra med teoretisk kunskap och säkerhetstänk.
Det ska bli spännande att se om vi kan komma igång med ett kontinuerligt kunskapsutbyte med Mnazi Mmoja!
I nästa inlägg står våra projektplaner och vårt eventuella samarbete med Life Support Foundation på agendan. Väl mött!
