Krönika

Vinkat till ettorna

Nu är det fullt med studenter i skolan. Det har börjat en ny kull med 160-någonting T1:or. De hade rundvandring på eftermiddagen i dag.
Jag och en klasskompis satt uppe i ett av studierummen och pluggade skallens anatomi när de kom förbi. Grupp efter grupp av intresserade studenter kikade in på oss där vi satt med våra anatomi-atlasar. Jag minns precis känslan som jag hade när jag för ett år sedan pratade med äldrekursare. Det kändes som att de hade kommit så himla långt. De hade överlevt termin 1 och den rysliga T1-tentan. Det var stort.
Nu är det jag som sitter där och är ”erfaren”. En av faddrarna vinkade in till mig och klasskompisen där vi satt. Vi vinkade tillbaka och fick några leenden från T1:orna.
I hissen mötte jag en av våra tutorer som läser termin 6. Hon är i mina ögon en förebild. Hon har kommit så himla mycket längre än jag, känns det som. Men hon slog bara bort det när jag sa så. ”Det där släpper efter ett tag”, försäkrade hon. Det märkvärdiga med äldrekursare tonar bort ju längre man kommer i utbildningen.
Så kanske det är. Glappet är som allra störst mellan dem som precis kommit in och dem som gått ett tag. Man vänjer sig ganska snart. Man börjar slänga sig med medicinska termer hit och dit och identifiera sig mer och mer med sin kommande yrkesroll.

Häromdagen fick vi en liten minikurs i latin av vår mäktige anatomiprofessor med skorrande r. Det var jättekul, tyckte jag. Men det var inte alla som höll med. Jag var rätt ensam i gymnasiet också om att älska att böja franska verb i alla tempus och ännu lyckligare blev jag när jag upptäckte italienska konjunktiv ett par år senare. Jag verkar ha lite olika syn på andra ämnen också än majoriteten av mina klasskompisar. Första terminen var jag en av få som intresserade mig för embryologi och jag blev till skillnad från många andra glad när det kom flera sådana frågor på tentan.
Termin 2 var jag en av få som tyckte att histologi var riktigt kul. Och nu drog jag också turlotten när ett helt tema på tentan var histologiska bilder.
Men den här terminen vet jag inte vad som skulle kunna vara mitt udda intresse. Farmakologi kanske. Det tycker jag ska bli jättekul, men en del rynkar på näsan åt det. Vi får väl se. Nu känner jag mig i alla fall lite mer utvilad. Så det ska nog finnas ork att komma igenom den här terminen också. Och tänk, nästa termin är vi T4:or.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera