• 02 juni 2020
• 2
• AV: Elin Karlsson, vice ordförande Sjukhusläkarna

Detta nummer handlar till stor del om covid-19 och dess påverkan på oss alla. Verkligheten har kastats omkull, spelreglerna förändrats, och sjukvården har snabbt fått genomgå en omställning vars like vi aldrig sett tidigare. Vi är många som fått lämna vår ”comfort-zone” och åta oss andra arbetsuppgifter.

Men pandemi- och epidemi­placeringar samt en tuff arbetsmiljö till trots så vittnar många sjukhusläkare om arbetsglädje. Jag är övertygad om att nyckeln är att styrningen av sjukvården har baserats på medicinska behov och prioriteringar och att läkare har tagit ledartröjan i arbetet.

Jag har själv varit epidemiplacerad inom intensivvården, och har vid många tillfällen de senaste veckorna känt mig stolt över min arbetsplats, och imponerad och glad över att få vara en del av arbetet, även om det många gånger känts tungt.

Jag har arbetat på vår Covid-IVA, sida vid sida med narkosläkare, IVA-sjuksköterskor och -undersköterskor och ett gäng IVA-assistenter med varierande bakgrund. Min upplevelse har varit en tydlig ledning som varit aktiv i kunskaps­inhämtning, med regelbunden kontakt med kollegor i utlandet och fokus på att snabbt sprida kunskap till oss alla. Att skydda personalen mot smitta har varit högt prioriterat, liksom att bibehålla kvalitet på sjukvård och omvårdnad.

Lokaler har byggts om och personal har rekryterats löpande för att möta en maximal belastning långt över vad verksamheten är van vid. Jag har aldrig känt mig orolig för min egen del, och tror att risken att smittas har varit högre utanför sjuk­huset än på vår Covid-IVA. Skyddskläderna har inte varit bekväma, men det är ändå marginellt i sammanhanget.

Patienterna har som alltid den värsta situationen. De blir vårdade av oss i skyddskläder som gör oss nästintill oigenkännliga, vi nästan skriker för att höra varandra i en stökig miljö med ett stort antal patienter i samma rum, och ständigt pipande respiratorer och läkemedelspumpar.

Under mina veckor på IVA blev det uppenbart, denna sjukdom kan drabba oss alla. De flesta patienter jag deltagit i vården av har tillhört någon riskgrupp, men undantagen är uppenbara. Kanske inte så många statistiskt, men på individuell nivå går det inte att blunda. Denna sjukdom kan drabba unga friska individer hårt, och ibland leda till svår sjukdom utan en rimlig förvarning.

Jag är övertygad om att nyckeln är att styrningen av sjukvården har baserats på medicinska behov och prioriteringar och att läkare har tagit ledartröjan i arbetet. Elin Karlsson, vice ordförande Sjukhusläkarna

I pandemins start var ett stort problem den redan befintliga vårdplatsbristen, där man gradvis minskat tillgången till akutvårdsplatser och intensivvårdsplatser till oacceptabelt låga nivåer som hotat patientsäkerheten dagligen. Detta har i sin tur lett till att allt fler av våra mest sjuka äldre vårdas inom den kommunala omsorgen. Det ställer stora krav på att denna vård är patientsäker och av god medicinsk kvalitet. Men medicinsk kvalitet kräver medicinsk kompetens.

Ädel-reformen 1992 gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade, och kopplade i princip bort läkarmedverkan från den kommunala omsorgen.

Sjukhusläkarna har länge påtalat en problematik och behovet av såväl medicinskt ansvarig läkare på enheterna som en övergripande strategisk funktion som kommunal chefsläkare inom den kommunala verksamheten, tyvärr utan resultat. Och idag står vi mitt i pandemin med ett dystert facit – de äldre inom kommunala boenden har inte skyddats, med resultatet att många drabbats av smitta, tyvärr ibland med fatal utgång.

Många gånger pekas Folkhälso­myndigheten ut som ansvarig. Visst, deras rekommendationer och arbete under pandemin måste senare utvärderas. Men, i fallet med smittspridning på äldreboenden, hur hade deras rekommendationer kunnat göra situationen annorlunda?

De kontrollerar inte hur våra boenden och hur vår hemtjänst arbetar, de förser inte omvårdnadsarbetarna med skyddsutrustning etc. Det är huvudmännens ansvar, och i detta fall har vi 290 huvudmän, i en organisation helt utan anställda läkare.

Kvaliteten på det medicinska innehållet varierar stort inom och mellan våra kommuner, med skillnader såväl gällande kunskapsnivå som ekonomi.

Besöksförbud för att minimera smittspridning har hindrat äldre från att träffa sina anhöriga, men många har ändå drabbats av en nosokomial smittspridning, där ett övergripande ansvar för att personal har adekvat skyddsutrustning och kompetens för sitt uppdrag lyst med sin frånvaro.
Bristen på adekvat skyddsutrustning inom den kommunala omsorgen har påtalats från flera håll. Journalister har visat att Arbetsmiljöverket har låtit sig påverkas av arbetsgivarparten SKR, och efter deras önskemål nedtonat kraven på av skyddsutrustning. Stämmer det så är det såväl ett mycket bristfälligt myndighetsutövande och en otillbörlig påverkan. Detta är något som måste granskas ordentligt.

Att det är ett stort hot mot arbetsmiljön och tilltron till myndigheten om Arbetsmiljöverket uttalar sig på ett sätt anpassat efter SKR är en självklarhet. Men det är också så mycket mer. Det handlar om vårdtagares och personalens liv och hälsa. En granskning är absolut nödvändig, för att se om ett förtroende som just nu är skadat kan räddas. Kommunal har lämnat in en JO-anmälan, vad den leder till återstår att se. Men oavsett måste man från regeringshåll se över SKR:s position.

Det har sedan flera år tillbaka riktats kritik mot att SKR har en myndighetsliknande status med direktförhandling med regeringen, men utan den transparens och insyn som medföljer myndighetsrollen. Riksrevisionen har tydligt påtalat problematiken i en rapport från 2017, men detta har ej föranlett förändringar.

En granskning är absolut nödvändig, för att se om ett förtroende som just nu är skadat kan räddas. Elin Karlsson, vice ordförande Sjukhusläkarna

Men åter till min vardag inom sjukhusets murar. Den känsla jag tar med mig från covid-vården är att tillsammans kan alla vi som arbetar inom hälso- och sjukvården göra underverk om vi får leda och påverka. Hos oss i Södertälje är min upplevelse att hela sjukhuset slutit upp med ett gemensamt mål, och samlats kring de patienter som behöver vår vård, oavsett om det arbete som måste göras ligger inom vår vanliga kärnkompetens eller en bra bit utanför, för att arbeta där vi kan göra mest skillnad.

Trycket har varit tufft, men har nu minskat med allt färre i behov av IVA-vård, och jag har fått återgå till att vara kirurg. Det är dock långt ifrån verksamhet som vanligt. Vi får prioritera hårt, vad kan vänta och vad behöver göras just nu? Vilka patienter mår bättre av att komma in för en operation, och vilka löper för stor risk för smittspridning om de bryter sin isolering och kommer in till oss?

Det finns också en oro att patienter med stora behov undviker att söka sjukvård av rädsla för att belasta. Det som är solklart är att vi bygger upp en kö av patienter med behov, som senare måste hanteras. Här är det viktigt att medicinska behovsbedömningar och prioriteringar får vara styrande även i efterarbetet efter pandemin. Så kan bara ske med medicinsk kompetens i sjukvårdens ledning.