”Vi-mot-ni”-diskussionen är förödande
Sitter nu på Centralstyrelsens internat där politik ska formas och beslut om inriktning fattas. Vid bordet sitter representanter för läkarkåren. Ingen har en skylt på sig som definierar vilken delförening man varit/är mest aktiv i.
2012 kan bli ett mycket intressant år med många spännande utmaningar, men då måste vi ta vårt ansvar och lyfta blicken från den egna organisationen till omvärlden.
I december hölls Läkarförbundets fullmäktige och jag är mycket tacksam för det stöd jag fick, både i utskottsdiskussioner och även i valet till centralstyrelsen.
Det jag däremot fortfarande inte kan förlika mig med är den eviga jakten på vi-mot-ni frågor.
Jag vet att alla organisationer genomlever detta, se bara på socialdemokraterna och jag kan lova att min bostadsrättsförening innehåller mer olika viljor än lägenheter ibland.
Men vi-mot-ni är inte en hållbar väg. Vi måste tillåta varandra att vara oeniga för att hitta vägen fram till en gemensam professionell påverkan genom öppen och livlig diskussion i sakfrågor.
Alltför ofta förs diskussionen i Läkarförbundet utifrån förutsättningen att det är lokalföreningar mot yrkesföreningar. Fast om man deltar på möten så är det konstigt nog sällan det som blir sanningen.
Enigheten är ofta mycket stor runt politiska och arbetslivsinriktade frågor. Men så fort man pratar intern organisation så blir det vi-mot-ni.
Det sättet att argumentera verkar alltid plockas fram av någon/några som inte riktigt får just sin egen stämma hörd i sakfrågorna. Att man sekunden innan varit enig om vad som ska drivas i avtalsrörelser, vad som är prioriterade frågor angående arbetsmiljö och vad som ska utredas som möjlig framtid politiskt ställningstagande sveps under mattan med vi-mot-ni.
Jag försöker att inte delta i den diskussionen för jag tycker den är ointressant. Dessutom ser jag, liksom säkert många andra, att det mer handlar om personliga motsättningar, både historiska och nuvarande, som omvandlas till organisationsfel istället för att sakligt försöka komma fram till hur man kan jobba mot samma mål även om man inte tycker lika eller ens uppskattar varandras sällskap.
Då blir argumentation som hördes på senaste fullmäktigemötet ännu mer utmattande.
Om ni inte röstar för motionen så har ni fel?
Ja det är inte ett direkt citat men nära nog. Själv blir jag påmind om Chrusjtjov med skon i handen under FN:s möte. Ungefär lika fruktbart och framåtsyftande.
En facklig/professionell organisation som Läkarförbundet måste kunna bevaka, företräda och driva frågor inom minst tre huvudarenor; Naturligtvis den traditionella fackliga delen, där vi ska se till att vi som läkare får bra löner, bra arbetsvillkor, har en bra arbetsmiljö och får hjälp när arbetsgivaren försöker knöla till oss.
Sedan har vi den allmänpolitiska arenan, där vi måste formulera långsiktiga mål för hur vi vill att hälso- och sjukvården ska fungera i Sverige framöver, med villkor som är bra för våra patienter och för vår professions inflytande.
Den tredje delen handlar om specialiteternas fortbildning och utveckling, men även bevarande av respektive kunskapsbas. Alla tre behövs!
Vi som medlemmar måste ha bra företrädare som kan jobba inom dessa områden, men vi som förtroendevalda kan inte jobba inom alla områden samtidigt lika mycket. Man orkar inte att hela tiden växla fokus och variera mellan det som sker på sjukhuset idag till att sitta och försöka räkna ut om en datalösning som introduceras på europanivå är framtidens lösning på samma gång.
Däremot behöver man få möjlighet att växla mellan olika uppgifter för att behålla sitt engagemang och för att stötas med andra som har andra idéer. Därför blir den interna diskussionen om vi-mot-ni så mycket mer förödande. För hur ska man uppmuntra till intern diskussion, bra utväxling av idéer och starkare inflytande för professionen när organisation tar mer tid och skapar mer oenighet än sakfrågorna gör?
Jag kan inte se att det är Läkarförbundets organsation som är det stora problemet. Det finns många andra fackliga, professionella, politiska och ideella föreningar, med stor variation av hur man internt organiserat sig som både skiljer sig markant från vårt sätt men som också liknar det.
Nej den stora skillnaden är att pianot som andra stämt och börjat klinka på för många, många år sedan nu spelar sig själv och låter de som trivs bra i en vi-mot-ni situation fortsätta dirigera tonläget i en förening för professionella akademiker.
Kan vi inte istället ta tillvara de divergerande diskussionerna och stärkt gå fram med bra och tydliga budskap externt?
Bra skrivet Mikael. Som alltid klarsynt och skiljer på sak och person.
Oerhört viktigt att vi har kraft för sakfrågorna