"I början av Tidöavtalets direktiv för hälso- och sjukvården talar man om att “patientens bästa ska vara centrum av reformarbetet“. Enligt vår mening är det långt ifrån det bästa för patienten. I vissa delar är det till och med inhumant och till nackdel för människor/patienter", skriver Shokoufeh Manouchehrpour, 2:e vice ordförande för Sjukhusläkarna.

• 04 november 2022
• 1
• AV: Shokoufeh Manouchehrpour

Inför valet 2022 raknade väljarna åter sjukvården som sin viktigaste politiska fråga, åtföljd av lag och ordning, skola och invandring. Den politiska och massmediala debatten om sjukvården lyste dock med sin frånvaro och debatten om lag och ordning, invandring, energipriset och försvaret tog allt mer plats.

Sverige fick en ny regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med Sverigedemokraterna som stödparti. Vid sin regeringsförklaring talade partierna om ett paradigmskifte och presenterade det drygt 60 sidor långa Tidöavtalet.

I avtalet presenterar man en del hälso- och sjukvårdsreformer. Bland annat för att kapa vårdköerna, öka tillgängligheten, förbättra effektiviteten och jämlikheten samt förbättra arbetsmiljö och kompetensförsörjningen för vårdpersonalen. Man talar om planer för utbyggd primärvård och rätt till fast läkarkontakt, förbättring av cancer- och förlossningsvården, en reform för enhetlig och gemensam digital infrastruktur samt en utredning för statligt huvudmannaskap av vården.

Regeringen har dock redan förklarat att dessa reformer behöver lång tid på sig och att vissa av dem sträcker sig över flera mandatperioder. Vi hör redan röster från experter om att reformerna kommer att vara dyra och att man behöver prioritera vissa av dem.

Tidöavtalet har enligt min åsikt en del allvarliga brister och övertramp – så väl inom ett humanistiskt synsätt på människor som inom vården.

Att begränsa rätten till tolk är ett svek mot våra patienter Shokoufeh Manouchehrpour, 2:e vice ordförande Sjukhusläkarna

En del av avtalet handlar om migration och integration. Man talar om att ”utreda en möjlighet att utvisa en utländsk medborgare på grund av bristande vandel”. Bland människor med bristande vandel räknar man till exempel upp prostitution och missbruk. I Sverige har prostitution varit olagligt för den som köper sex, men inte för den som säljer, sedan drygt
20 år tillbaka. Personer som säljer sex är brottsoffer och många av dessa människor är hitlockade och utsatta på grund av sin psykosociala situation.

Att vara beroende är en folksjukdom och många av dessa människor lider av PTSD (Posttraumatisk Stress Syndrom) på grund av krig, flykt från bomber och diktaturer, varför de är mer utsatta för samsjuklighet med missbruk. Ska dessa människor utvisas under orsaken ”bristande vandel”? Till vad och vart? Tillbaka till sämre levnadsvillkor än de redan befinner sig i? Det är dessutom motsägelsefullt när man i annan del av avtalet talar om att ”stärka beroendevården“.

I avtalet finns också förslag på att begränsa och kostnadsbelägga rätten till tolk. Detta har varit en rättighet inom hälso- och sjukvården som definieras enligt två lagar: Rätten till tolk regleras dels i förvaltningslagen. Av 13 § förvaltningslagen (2017:900) framgår: ”När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar språket ska myndigheten vid behov anlita tolk”. För hälso- och sjukvården finns dessutom ytterligare en reglering i patientlagen.

Att begränsa rätten till tolk är ett svek mot våra patienter – ett hinder för att de ska kunna kommunicera och göra sig förstådda. Det kan skapa en patientsäkerhetsrisk och i slutändan en ojämlik vård. Patienter som inte behärskar svenska ska inte behöva avstå från att söka vård eller tvingas använda sig av sina anhöriga/barn på grund av ekonomiska incitament. Och hur ska en kvinna som utsätts för våld i en nära relation kunna tala om detta för sjukvården om hon inte kan ha en oberoende, utomstående person som tolk?

Vi inom sjukvården ska kunna bevara och respektera våra etiska värderingar …Shokoufeh Manouchehrpour

I en annan del av avtalet står att “kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas utan tillstånd”. Inom sjukvården arbetar vi med ett humanistiskt solidariskt tänkande och när en person söker sig till oss som patient är det patientens bästa och målen att bota, lindra och trösta som vi har som mantra. Inte angiveri.

Det spelar ingen roll om patienten är en ”svensk” eller en gömd flykting. Vi inom sjukvården ska kunna bevara och respektera våra etiska värderingar, så som patienternas integritet, sekretess och trygghetsskapande.

I avtalet talar man också om att man vill att “läkarens roll i vårdkedjan tydliggörs”, men skriver samtidigt att man vill motverka felaktig receptförskrivning genom att avskaffa rätten till förskrivning för läkare som inte arbetat i kliniskt yrke. Här har man inte beaktat att det inom läkaryrket även finns olika specialiteter inom laboratorier, patologi, immunologi, men också forskande läkare och läkare som arbetar inom industri och myndigheter. Dessa läkare ska kunna återkomma till kliniskt arbete när som helst.

Vidare talar man om att utveckla apotekens roll i vårdkedjan och skapa ett farmaceutsortiment, ett mellanläge mellan receptfritt och receptbelagt. Ett förslag som inte är utan problem beträffande bland annat ansvarstagande och patientsäkerhet. Det ska betonas att sådana detaljstyrningar inte behöver ingå i ett politiskt dokument, utan det är bäst att lämna dessa detaljer till ansvariga organ och myndigheter som utgår från behovet.

I början av Tidöavtalets direktiv för hälso- och sjukvården talar man om att “patientens bästa ska vara centrum av reformarbetet“. Enligt vår mening är det långt ifrån det bästa för patienten. I vissa delar är det till och med inhumant och till nackdel för människor/patienter.