• 15 februari 2021
• 3
• AV: Elin Karlsson

Pandemin slog till i en tid då sjukvården på många håll var sargad. Att arbeta inom sjukvården hade blivit ett riskyrke för arbetsrelaterad ohälsa, och läkares stressrelaterade ohälsa ökade i stark kontrast till en minskning i samhället i stort.

Vi såg dagligen problem med över­beläggningar och utlokaliseringar – ett resultat av för lågt antal vårdplatser. Vi har lägst andel vårdplatser inom OECD, och mycket värdefull läkartid läggs på att söka vårdplats eller hitta alternativa lösningar till inläggning.

Vi har en ojämlik vård, där tillgången på vårdplatser varierar över landet, exempelvis tillgången på adekvat rehabilitering. Varsel låg på flera sjukhus, trots att läkare arbetar betydligt mer än heltid i snitt, och många gånger utan adekvat ersättning.

Stockholms sjukvårdsupprop hade startats och fått ett stort genomslag. Sjukvårdens resultat räknades hellre i pinnar än i uppfyllda behov, och nätläkarbesök som inte visat sig avlasta sjukvården i övrigt har ökat lavinartat.

Just i detta fall önskar jag att vi inte hade haft rätt i vår oro för framtiden. Elin Karlsson

Vi Sjukhusläkare har gång på gång påtalat problem med avsaknad av medicinsk kompetens i ledningen av såväl den regionala som kommunala sjukvården, en skenande administration samt nedgången av vårdplatser och särskilt IVA-platser.

Just i detta fall önskar jag att vi inte hade haft rätt i vår oro för framtiden.

Under pågående pandemi har bristen på vårdplatser, IVA-platser och rehabilitering­splatser stundtals varit enorm. Detta har i sin tur lett till att allt fler av våra mest sjuka äldre vårdats inom den kommunala vården. Det ställer stora krav på att denna vård är patientsäker och av god medicinsk kvalitet.

Under pandemin har vi sett att så inte varit fallet alla gånger. Medicinsk kvalitet kräver medicinsk kompetens. Ädel-reformen 1992 gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade, och kopplade i princip bort läkarmedverkan från den kommunala omsorgen. Man hade därav inte samma möjlighet som vi inom sjukhusvården att ta de djärva beslut som krävts för att kunna hantera trycket på sjukvården.

Sjukhusläkare över hela landet har gjort underverk, vi har snabbt ändrat arbetssätt och baserat på patienternas behov snabbt bytt inriktning. Vi har skalat upp pandemivården till ett max, för att därefter snabbt återinföra så mycket vanlig verksamhet som möjligt.

En nationell samordning har saknats helt, liksom någon på övergripande nivå med adekvat medicinsk kompetens … Elin Karlsson

En nationell samordning har saknats helt, liksom någon på övergripande nivå med adekvat medicinsk kompetens exempelvis när IVA-patienter behöver flyttas.

Vi har försökt fortsätta med behandlingar som inte kan vänta, men tvingats skjuta upp mycket. 91 000 färre operationer utfördes 2020 jämfört med 2019, och det är ett trendbrott, tidigare har kurvan pekat uppåt, vi har gjort mer och mer för varje år. Utöver det så har vi en försenad diagnostik, exempelvis långa köer till koloskopier – och den fullständiga kostnaden för uppskjuten diagnostik i livsår och hälsa kan vi ännu bara ana.

Vårdpersonalen har stundtals haft hjälte­status i media, och många utanför vården har velat stötta med arbetskraft, applåder eller matlådor. Aldrig tidigare har sjukvården fått så mycket medial uppmärksamhet. Ett fint exempel att befolkningen är engagerade i sjukvården är att Iva-läkaren Karin Hildebrand utsett till årets svensk av Fokus. Allt detta är förstås mycket välkommet. Och trots en tung belastning har många vittnat om arbets­glädje – man ser en direkt patientnytta med arbetet.

Men nu i efterdyningarna krävs en annan typ av förändringar.

Vi har visat att vi kan göra underverk tillsammans, när vården får utgå ifrån och prioriteras efter medicinska behov. Det borde nu vara tydligt för alla att medicinsk ledning krävs för att bedriva en hälso- och sjukvård av god kvalitet.

Det borde nu vara tydligt för alla att medicinsk ledning krävs för att bedriva en hälso- och sjukvård av god kvalitet Elin Karlsson

Det krävs inga fler utredningar för att ändra till en ökad medicinsk styrning och ledning av hälso- och sjukvården. För vi har redan i skarpt läge visat att vi kan.

Nu krävs det snabba förändringar för att vi ska lyckas hantera den enorma vårdpuckeln som väntar och ge patienter vård efter behov, och för att vi inom vården ska orka fortsätta kämpa på.

Det krävs ett medicinsk ledarskap och en nationell samordning. Patienter måste få söka vård över regiongränserna om det ger snabbare behandling.

Vi behöver inga nya bollar att springa på, såsom olika typer av vårdgarantier.

Vi behöver inga fler toppstyrda omorganisationer.

Vi behöver få en vård dimensionerad efter befolkningens behov.

Vi behöver få lugn och ro att göra vårt jobb.

Och våra patienter förtjänar att vi får göra just det.

Här är min önskelista till tiden efter pandemins andra våg:

• Vården måste utgå ifrån behov – sjukast först.
• Vårdplatser måste dimensionerade efter befolkningens behov.
• IVA-platser och rehab-platser i tillräckligt antal.
• Ett medicinskt ledarskap behövs – på alla nivåer.
• Inrättandet av chefsläkare samt en ökad läkarnärvaro i den kommunala vården.
• Inrätta en nationell väntelista till operation.
• En bättre nationell samordning krävs.
• Ett hållbart arbetsliv för läkare och övrig sjukvårdspersonal. Utan oss stannar vården.