Vem vill bli livegen för 3000 kronor i månaden?
Men visst får man förhandla om sina villkor, protesterade jag (som är facklig).
Icke, blev svaret, lönepåslaget var samma för alla, det ökade ansvaret likaså, men befogenheterna alltså höljda i dunkel.
Att vara chef är som att hamna rätt i råttfällan, fyllde en annan kollega i. Denne kollega avgick som chef då han blev bortomorganiserad, och blev då istället facklig. Som han säger – att vara facklig är ingen motsättning, vi har ju alla samma resultat som mål.
Men, fortsatte han, problemet för en chef är att man ständigt tvingas anpassa sig till kortsiktiga mål, anpassa sig till en fiktiv budget som dessutom är ihopsnickrad på ett felaktigt sätt och där vi får skäll för att vi ”gör för mycket”!
Vi kan väl inte skicka ut patienter från akutintaget eller hindra människor från nödvändiga operationer för att vi gör ”för mycket”! Jo då, som chef ska man ”ta sitt ansvar” och ”vara lojal” och följa ”prioriteringar” som inte är medicinskt förankrade eller ens förankrade utan bara beslutade av budgetskäl.
Ständiga möten och rapporteringar om småsaker tar all tid, löneöversynen är ett skämt, småsummor till medarbetarna att fördela varje år, en chimär hela spelet.
Själv har man mycket små möjligheter att påverka den egna lönen och andra villkor, avsaknad av lönesamtal och utvecklingssamtal är ofta regel. Nej, vi måste få tydligare mål sedda ur ett längre perspektiv och med mer helhet, alla kämpar för att göra sin bit men kan inte påverka vad som händer bakom nästa vägg. En dialog behövs i detta för det finns mycket att förbättra.
Här blev vi avbrutna och alla försvann åt olika håll innan jag hann få reda på vilka han tyckte skulle ha dialogen.
• Fram för mer innovativt tänkande om vilken vård vi vill åstadkomma- och hur!
• Var finns förbättringspotentialerna?
• Vem vill vara chef för det?
