Vem vill betala framtidens sjukvård?
Nu i sommar har jag så fort tillfälle har getts lyssnat på någon av alla intressanta sommarpratare i P1. Jag har hört forskaren Katarina Gospic berätta om hur rättvisa får oss att må bättre än orättvisa och att denna uppfattning kan vara medfödd. I rättvisa samhällen mår befolkningen bättre, menar hon.
Jag har också hört Marta Ehlin berätta om sin tunga och fantastiska resa från svår cancer till en stor organtransplantation till tuff återhämtning och slutligen till hälsa och en drivkraft att hjälpa andra. Jag har lyssnat på Lisbeth Rausings berättelse om hur det är att vara anhörig till en drogmissbrukare.
I medierna har jag följt debatten om vårdplatsbrist här och där och om den i år ovanligt tuffa arbetssituationen för sjuksköterskor, undersköterskor och barnmorskor. Jag läste senast i går om en överläkare i Skåne som appropå en försenad diagnostisering av cancer menade att platsbristen på akutmottagningar gör att risken för läkarmissar ökar. Jag har även ännu en gång läst Maciej Zarembas artikelserie om det nya systemet i svensk sjukvård och vad det ger för resultat.
Jag vill inte komma ut i ett arbetsliv där jag tvingas fatta svåra och kanske rent av farliga beslut på grund av resurs- och platsbrist. Jag vill inte sitta på en vårdcentral och ha tio-femton minuter per patient oavsett åkomma de söker för. Jag vill inte premieras för att jag avverkar 20 patientmöten på en dag till priset av att jag missar viktiga diagnoser som hade sparat patienter lidande. Eller för den delen straffas för att jag tar mig extra tid och utreder patienterna grundligt.
Samtidigt som forskningen banar väg för ständigt förbättrade behandlingsmöjligheter tvingas landstingen att dra ner på kostnaderna. Hur länge kommer folk att acceptera fördröjda cancerdiagnoser, vårdplatser som är dåliga nödlösningar och jättelånga väntetider på akutmottagningar? Många patienter är pålästa och kräver att de får bästa och mest effektiva behandling. Men vem ska betala om landstingen inte har råd?
Borde inte åtminstone en del av problemen gå att lösa om vi alla solidariskt betalar högre landstingsskatt? Skulle det inte gå att övertala människor att betala lite mer varje månad för att alla ska kunna få en korrekt och patientsäker vård när det gäller? Alternativet som jag ser framför mig är att de som har råd väljer andra vägar; privata sjukvårdsförsäkringar, operationer utomlands, hälsoundersökningar och behandlingar på privatkliniker.
Jag hoppas att politikerna på allvar tar tag i den här frågan nästa år när det är val. Hur vill vi ha det? Enligt Katarina Gospic borde vi alla vilja ha ett rättvist samhälle. Betyder inte det att alla som är sjuka ska ha samma möjligheter att få bra vård? Eller betyder det att alla ska utsättas för en halvdan vård? Det är en viktig ideologisk fråga om vi ska betala vårdförbättringarna gemensamt även om det blir mindre kvar i plåboken varje månad eller om var och en ska använda sina besparingar till att försäkra sig om att just hen får bra vård när hen behöver det.