Krönika

Varmare i kläderna

Plötsligt hände det. Jag växte in i min nya yrkesroll och kände mig som läkare på riktigt. Inte som en läkarstudent på besök i sitt framtida yrke, utan som en underläkare bland andra. Det började för några veckor sedan med att en underläkarkollega blev sjukskriven och var borta i 14 dagar samtidigt som vi hade flera jättesjuka och svårbehandlade patienter samtidigt. Den övriga personalen gick på knäna och vi hade alternerande nya vikarierande överläkare som inte kände till alla rutiner på avdelningen. Min AT-läkarkollega hade dessutom precis kommit tillbaka från en placering på en annan avdelning.

Så där satt jag plötsligt som den läkare med bäst koll på de just nu inneliggande patienternas aktuella status och fortsatta planer här och nu. Det var bara att ta för sig av ansvaret, våga tro på mitt omdöme, våga besluta i mindre frågor och rekommendera åtgärder i de större.

I går hade jag ett samtal med den ordinarie överläkaren som nu är tillbaka från semestern. ”Var det jobbigt när det hände så mycket på avdelningen?” frågade han. Jag tänkte efter. ”Nej, det var utvecklande”, svarade jag. Utmaningar ger färdighet. Tristess hämmar inlärning. Det hade nog varit jobbigt om jag inte hade känt stöd och förståelse från personalen eller om jag inte varje gång känt mig trygg i att kunna förankra mina viktiga beslut hos en tålmodig överläkare. Jag har ju hört skräckexempel på underläkare som behövt fatta och stå för medicinska beslut högt över deras kompetensnivå. Det har jag som tur är sluppit.

Jag hör nu mig själv säga saker som ”Enligt min erfarenhet” eller ”min bedömning är att…” eller ”jag tycker vi kan höja dosen av läkemedlet X till Y mg till kvällen”.

Jag minns när jag som läkarkandidat förra hösten för första gången fick hålla i ett eget patientsamtal på en psykiatrisk vårdavdelning. Hur jag var nervös hela tiden. Sneglade på mentalskötaren som satt med. Osäker på om och när jag skulle avbryta patienten och hur jag skulle avsluta samtalet.

Så jag kan glatt konstatera att jag har kommit långt sedan dess. Nu när jag har en vecka kvar på vikariatet känner jag mig rätt så varm och bekväm i mina underläkarkläder. Jag skakar självsäkert hand med mina patienter och säger ”Hej! Jag är din läkare här på avdelningen.”

Jag börjar så smått planera för hur jag vill lägga upp mitt kommande yrkesliv. Jag blir sannolikt kvar i Stockholm på grund av familjen. Psykiatri känns helt klart som en möjlig väg att ta.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera