Krönika

Varmare i kläderna på akuten

Jag har tidigare varit här i två omgångar termin fem och sex. Jag märker hur mycket mer jag kan om handläggning nu och hur mycket mer säker jag känner mig jämfört med för ett år sedan. Häromdagen tog jag själv initiativ till att ringa till röntgenavdelningen från akutrummet medan min handledare skrev remissen. Jag vet inte hur utmärkt min beskrivning var, men mottagaren ställde i alla fall inga följdfrågor så jag tar det som ett gott tecken. Det var stor skillnad jämfört när jag ombads att göra detsamma termin fem och jag osäkert stammade fram mitt ärende.

Jag har nu för första gången fått bekanta mig med akutläkarspecialiteten. Hon som höll i vår introföreläsning talade varmt om sin specialitet. ”Bra för oss som har dåligt tålamod”, sade hon. Till skillnad från till exempel medicindisken som bemannas av specialister som annars är på avdelning har akutläkare ständig träning och erfarenhet av snabb handläggning av akuta tillstånd. Det låter spännande, intressant och viktigt.

Hemgång eller inläggning. Den eviga frågan i bakhuvudet vid alla patientmöten på akuten. Jag känner mig lite säkrare nu i mina bedömningar. Det är förstås lätt att avgöra i de allra sjukaste fallen. Men även i mer osäkra fall håller handledaren numera oftast med mig om att patienten kan gå hem eller bör läggas in.

Det går snabbare och smidigare att diktera också. I början på termin fem tyckte jag att det var jättejobbigt att diktera i ett rum med flera läkare omkring mig. Jag viskade in i diktafonen, snubblade på orden, backade, gjorde om, raderade av misstag… jag bävade för att jag aldrig skulle bli bra på det här. I går satt jag oberörd mellan två läkare och dikterade. Jag tror att jag var klar på sju minuter ungefär. Framsteg! Fortfarande kan jag inte påstå att jag älskar att diktera. Jag är mer bekväm med att skriva och tror det skulle gå minst lika snabbt för mig. ”Återkom om några år”, sade min handledare och skrattade. Det kan omöjligen gå lika snabbt att skriva som att diktera. Jag antar att han har rätt.

Jag har försökt vara med på ganska många larm. Det är lärorikt att stå vid sidan om och se hur de olika yrkesgrupperna i akutrummet samarbetar när det är som allra mest bråttom. Vilka svåra avvägningar den ansvarige läkaren ställs inför. Vad är mest bråttom? Är det akut röntgen som gäller eller ska kirurgjouren komma till akutrummet? Ska någon bakjour kontaktas? Vårdnivå? Vätska i vilken takt? Blod?

Jag har fått gå ännu ett nattpass nu. Det förra var på studentvalda kursen i anestesiologi förra vintern. Det blev inte en sekunds vila den här gången. Jag blir imponerad av alla sjuksköterskor, undersköterskor och läkare som sliter på nätterna. Jag vet inte om jag skulle klara en jourtung specialitet, men jag är fortsatt lockad av framför allt intensivvård och anestesiologi. Men akutläkarspecialiteten verkar också spännande.

I dag blev det vabb i stället för akuttjänstgöring. Den här terminen lämnar inte mycket utrymme för någon längre frånvaro. Tur att det är fredag.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera