Ledare

Varför ställer vi upp på att få hjulen att rulla utan ersättning?

Artikeln ingår i temat Övertider

Hemma hos mig är en gammal Mora träsk-dänga ständigt efterfrågad av de yngre familjemedlemmarna. Mest uppskattad är vers-raden ”utan hjul och utan däck och motorn den är väck”. Trots allt går bilen.

Låten har sorgligt nog en mängd paralleller till sjukvården, och bilen, som trots usla förhållanden faktiskt går på övertid, det är vi som försöker lappa och laga. Jämför vi med den moderna bilindustrin har jag svårt att tro att man skulle välja att köpa material enbart baserat på hur billigt anbudet är, utan faktisk kontroll på om varan som säljs fungerar eller ens finns. På många håll i landet har sjukhusens hyllor gapat tomma, och planerade operationer och behandlingar har fått ställas in.

På andra håll har man utan att förstå det köpt in för dyrt, och låter därför exempelvis hellre läkare ägna tid åt telefon­katalogen än att ringa den alltför kostsamma växeln. Eller så har man handlat billigt men det blir ändå dyrt, exempelvis bukdukar till bra styckepris i fem-pack, men missat att fyra måste kasseras efter att förpackningen öppnats då man normalt bara behöver en. Eller kanske till och med köpt in vård utan kännedom om rätt kompetens finns eller inte hos den som var billigast. Exemplen är många.

Upphandling är svårt, man riskerar att få något man inte alls ville ha, och felstegen blir kostsamma. Men de kan mildras. På Akademiska sjukhuset finns idag en medarbetare som räddat akutmottagningens verksamhet, som undersköterskan Margareta Sandback. Hon förutsåg kommande brister efter upphandling och leverantörsbyte, och utökade sina beställningar för att få ett lager. Det signalerar det som borde vara självklart – vid planering och beslut som rör sjukvård måste vi som jobbar i vården vara med!

Senaste veckorna har vi som så många gånger förr sett pressmeddelanden om sparkrav inom svensk sjukhusvård. Med mindre pengar ska lika mycket eller mer göras. Och visst, vi ser ibland hur resurser inte nyttjas på bästa sätt.

Kostsamma administrativa strukturer som inte är till gagn för våra patienter får stort fokus i regionernas budget. Pengar går runt i systemet, det faktureras kors och tvärs, och diskussionen handlar ibland mer om vems budget som ska belastas än hur vi får så mycket högkvalitativ vård som möjligt för våra gemensamma pengar.

I ineffektiva dysfunktionella system så sträcker vi våra gränser, och försöker kompensera en bristande struktur för att patienternas ska få en god vård. Frågan är bara – ger det oss själva en god hälsa?

Att det är billigare att beställa undersökningen patienten behöver direkt i de fall så är lämpligt – istället för att remittera till annan budgetenhet med en fördröjning av patientens utredning och ett extra besök som belastar våra offentliga medel – det spelar ingen roll. För när pengarna ska räknas så räknas de i stuprör.

Jag skulle önska att vi på riktigt skulle börja utvärdera sjukvården och besparingar med frågan: på vilket sätt gagnar denna del av verksamheten våra patienter och på vilket sätt leder denna hypotetiska besparing verkligen till en besparing?

Vi har i och med det regionala självstyret en mängd olika besparingsförsök att analysera, men alltför sällan lär man sig av tidigare erfarenheter. Anställningsstopp och stopp på hyrpersonal hör till de vanligare åtgärder som slängs fram. Men sparar det verkligen pengar? Eller leder det till en underbemanning som på sikt blir dyrare? Och är vi bemannade efter behoven idag?

I detta nummer har vi vittnesmål från hela landet från Läkarförbundets lokalföreträdare, och det är uppenbart att det inte fungerar som det ska. Det slarvas med tidsregistreringar och arbete som måste göras och inte kan lämnas över blir glatt till flextid. Det leder till ett osynliggörande av arbetet vi gör, och att bemanningen inte behöver vara anpassad efter arbetsbördan. De i beslutande position får heller inget underlag att driva förändringar på, och problematiken cementeras.

Varför ställer läkare då upp på att arbeta timme efter timme obetalt? Det enkla svaret jag har är att vi ofta ser patienterna som våra uppdragsgivare, och i ineffektiva dysfunktionella system så sträcker vi våra gränser, och försöker kompensera en bristande struktur för att patienternas ska få en god vård. Frågan är bara – ger det oss själva en god hälsa?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-06

Tema: Ledarskap / ”Att bli verksamhetschef var som att kliva in i en snöstorm” / Forskare: Detta gör en ledare bra / Hälso- och sjukvårdsdirektören som kom utifrån och fick lämna efter bara åtta månader / Så arbetar Läkarförbundet för att läkare ska kunna bli chefer / Politikernas våra drömmar: Visioner och värdegrunder / Så gick Västerbotten från ”världsbäst” till ”från fjäll till kust / November 2019 blev en svart månad för den svenska landstingssjukvården

Prenumerera