• 21 februari 2019
• 0
• AV: Karin Båtelson

Den danska vårdgarantin är mycket snävare än vår med fyra veckor för maligna tillstånd och åtta veckor för icke- maligna. Tiden räknas från när remissen till sjukhusvård skrivs och inom denna tid ska även all utredning vara klar.

De har ett nationellt utformat krav på regionerna, som drabbas av sanktioner om det inte uppfylls. De har Sundhetsstyrelsen som öppet redovisar väntetider kopplat till kvalitetsutfall, alltså kunskapsstyrning, patienter har fritt val av sjukhus i hela landet och om väntetiderna inte hålls tillåter man andra utförare än de offentliga sjukhusen.

Detta har givit upphov till mycket privat utförd vård men också mycket god tillgänglighet och kvalitet på de offentliga sjukhusen. Det är en häpnadsväckande stor skillnad jämfört med våra svenska väntetider.

I Sverige har vi betydligt längre intervall för vårdgarantin med 13 veckor till besök och sedan 13 veckor till åtgärd, inga sanktioner, väntetid till utredningar räknas inte in, vi har pakkeförlöp för cancer­sjukdomar enligt dansk modell, vilket är bra men riskerar undanträngning av mer godartade sjukdomar som ändå kan vara förödande för livskvaliteten, vi har SKL som redovisar väntetider för vissa diagnoser mer eller mindre binärt, dvs enbart ja eller nej om vård­garantin hålls, inga  kvalitetsmått och vi har privata utförare bara i vissa landsting.

Trots att vi har betydligt längre tids­perioder så har vi sorgligt dålig måluppfyllelse. Vi har ingen nationell styrning eller dimensionering av behov och en svagare patientlagstiftning.

Danmarks lösning med både tids- och kvalitetsuppföljning är bra. En nationell myndighet som uttalar mål för befolkningen med sanktioner för de regioner som inte uppfyller målen där en mångfald utförare tillåts verkar fungera i Danmark så här långt.

Man kan motresonera som att de som inte klarar sitt uppdrag får ju ännu mindre, men om andra klarar uppdraget med samma medel så måste man ju ifråga­sätta och ändra sin egen organisation.  Och vänd på det – varför ska man premiera de regioner som gör det dom ska? Premiera ska man väl göra för extraordinära resultat?

Det finns nackdelar med det danska systemet – risken att det görs för mycket, överkapacitet gör att man opererar sådant som kanske skulle vänta och blir kostnadsdrivande, vissa tillstånd mår ibland bra av att vänta med åtgärd för klinisk värdering och så vidare. Här måste uppföljning göras. Vi har också sett nackdelar med vårdvalet i Sverige där nya kliniker startas utanför sjukhusen och dränerar sjukhusen på kompetens, jour- och utbildningsmöjligheter vilket är högst oönskat.

Varför det går bra i Danmark är inte enkelt att svara på. Mycket skiljer förstås. Vi ser i alla fall att vi inte angriper väntetiderna på samma sätt. Här väntar vi på utformningen en ny kömiljard. Vi var starkt kritiska till de negativa effekterna av den gamla och en kömiljard är så liten del av sjukvårds­kakan att man tycker att den inte borde ha någon nämnvård effekt.

Även hos oss kan det vara en väg att gå med en starkare patientlag och en starkare nationell reglering. Enbart kömiljard kommer inte att räcka. När inte tillgängligheten kan upprätthållas måste man tillåta en mångfald av utförare och olika privata alternativ.

Socialstyrelsen bör få i uppdrag att se till att man dimensionerar sin sjukvård med vårdplatser och personal efter behov och redovisa kvalitetsutfall och väntetider. Detta kan ge professionen större inflytande. Vi måste också sikta på kortare ledtider och möjlighet till individuella kontrakt mellan läkare och patient. Dagens garanti med 13 veckor + 13 veckor för åtgärd är skrattretande.

Alla måste vara trygga med att man får planerad vård inom rimlig tid av den sjukvård vi har bestämt ska ingå i vårt allmänna åtagande. Risken finns att betalningsviljan för vårt solidariskt finansierade system annars kommer att urholkas. Inte minst när det blir tydligt att det fungerar i andra länder.