Varför inte jobba med barn?
Hela läkarprogrammet har jag funderat kring vilken specialitet jag ska välja i framtiden. Termin 9 med dess psykiatri och neurologi kändes klart lockande. Internmedicin och allmänmedicin har också alltid legat mig nära.
Jag såg fram emot barnkursen denna termin, men var osäker på hur det skulle kännas att träffa allvarligt sjuka barn. Jag är barnledare i Friluftsfrämjandet och van att vara kring friska och pigga barn. Det är ju något helt annat, tänkte jag. Men ju längre jag kommit i pediatrikkursen desto mer har jag insett att barn ju är barn oavsett om de är friska eller sjuka. Många har kvar samma härliga spontanitet, ärlighet och nyfikna klokhet även när de inte mår bra.
Jag berördes av det svårt sjuka barnet på intensivvården som log mot oss. Jag led med pojken som berättade om hur han plågades av sina tankar. Jag skrattade åt stetoskopet med bebisen som hade svullna fötter och jag blåste såpbubblor för flickan med såret som skrattade mellan tårarna.
Jag har insett att allt det som jag tycker är spännande inom medicin kan jag lika gärna specialisera mig inom fast för barn i stället för vuxna. Jag kan bli barnmedicinare, barnneurolog eller barnpsykiatriker. Det enda tråkiga som jag kommer på med det är att inte få träffa de allra äldsta patienterna. De vuxna och medelålders träffar och ”behandlar” man ju i egenskap av föräldrar. Men de geriatriska patienterna stöter man inte på. Lite synd. De är också fantastiska på sitt sätt.
På torsdag börjar gynekologi-kursen. Det ska bli intressant att följa graviditeter och förlossningar från sidan om. Och att få lära mig mer om kvinnospecifika sjukdomar. Snart är vi medicinskt fullärda (eller snarare grundlärda).
