Från Sjukhusläkarnas sida har man sett problemen som IVO uppmärksammar i sin granskning i många år, med en gradvis och mycket oroande försämring, menar Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson.

• 23 februari 2023
• 3
• AV: Elin Karlsson

Patientsäkerheten är hotad på grund av vårdplatsbristen vid våra svenska sjukhus. Det påtalas tydligt i Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskning av 27 sjukhus där samtliga får allvarlig kritik. Man ser oacceptabelt långa väntetider på akutmottagningar, utebliven medicinsk övervakning av patienter, patienter som vårdas i korridorer, patienter som inte får sina läkemedel i tid, eller i värsta fall inte alls. Det brister även i den mest basala omvårdnaden, som att få hjälp med personlig hygien och att få i sig näring och vätska.

Vi från Sjukhusläkarna är tyvärr inte förvånade. Vi har sett problemen i många år, med en gradvis och mycket oroande försämring. Vi har påtalat det gång på gång i artiklar, debatter och politikermöten. Vi har visat i siffror – svart på vitt – att vårdplatsbristen orsakar onödigt lidande och onödiga dödsfall. Ändå har man förminskat eller helt ignorerat våra rapporteringar, och de enorma problem sjukvården står inför. Och trots att vi har redovisat tydliga data har man anklagat oss för anekdotisk bevisföring.

Otaliga är de regionala politiker och högt uppsatta chefer som visionärt, utan tydlig verklighetsanknytning, talat sig varma om att flytta ut vården från sjukhusen och om digitaliseringens möjligheter. Missförstå mig inte,  den vård som kan ske i öppenvården bör ske just där. Men när en vårdplats behövs – då ska den finnas. När en patient behöver intensivvård – då ska det medicinska behovet avgöra – inte platstillgången. Patientens överlevnad skall inte stå och falla med tillgången till adekvata vårdplatser på våra sjukhus. När man väl är på sjukhus, då ska det vara värdigt och man ska få en säker vård. Man ska inte bli undernärd, få trycksår och i värsta fall komma ut från sjukhuset i sämre skick än innan.

Vi menar att svaret finns i flera systemfelElin Karlsson, ordförande i Sjukhusläkarna

Man kan fråga sig , varför har det krävts en inspektion av IVO för att se det självklara? Varför har man inte lyssnat? Varför finns det inte inbyggt i hälso- och sjukvården att säkerställa patientsäkerheten och larma när det brister? Vi menar att svaret finns i flera systemfel.

Ett av dem handlar om chefläkarnas roll. En kartläggning utförd av Nätverket Sveriges Chefläkare visar att ställning i organisationen, anställningsvillkor och arbetsuppgifter varierar kraftigt mellan sjukhusen. Gemensamt är dock någon form av ansvar för arbete med patientsäkerhet och kvalitet.

Rollen är inte definierad i lagen, men den sammankopplas ofta med det som anges i Hälso- och sjukvårdslagen för anmälningsansvarig : ”den som är anmälningsansvarig för händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada bör ha en sådan ställning i organisationen att han eller hon kan överblicka och påverka patientsäkerhetsarbetet”.

Lagen kräver inte ens medicinsk kompetens för detta.  Inte heller rollen som verksamhetschef, som alltid har det yttersta ansvaret, kräver medicinsk kompetens. Chefläkaren borde få vara tydligt oberoende – separerad från en vanlig anställd i linjestyrningen. Med möjlighet att garantera patientsäkerheten och larma när det brister. Utan risk för repressalier.

Vidare måste vi titta på det självklara: för vems skull är vi i vården här? Vården måste utgå från mötet mellan patient och läkare. Det krävs en översyn av vem som gör vad – och vi måste säkerställa att kompetenser används på rätt sätt – till kärnuppdraget. För oss läkare handlar det om att utreda, ställa diagnos och behandla patienter, men även att utbilda framtida kollegor samt att driva forskning och utveckling framåt.
För att vården ska fungera så krävs omvårdnadspersonal som kan ägna större delen av sin tid till patienterna – inte till meningslös dokumentation. Det får inte vara viktigare att dokumentera upprepningar i journalen än att säkerställa att patienten får mediciner, eller slipper ligga i sin egen avföring. Därtill behövs exempelvis dietister, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder. Och vi behöver experterna på patientnära administration – de medicinska sekreterarna – nära oss i vården.

Den administrativa delen av sjukvården har ökat lavinartat – medan det administrativa stöd vi får kring det patientnära arbetet på många håll minskat. Den enorma administrativa överbyggnad som vården, liksom annan offentlig verksamhet, drabbats av måste granskas och utvärderas. Här krävs ett vetenskapligt förhållningssätt liksom i vården i övrigt. Ett nyckeltal eller målvärde över antalet administratörer i förhållande till antalet som arbetar med kärnuppdraget bör tas fram. Vi behöver få arbeta i lugn och ro. Och få tid till att förändra det som förändras bör – till patienternas gagn.