Varför bli en forskande kliniker?
Jag har nu ganska precis ett års erfarenhet av att kombinera forskning med klinisk tjänstgöring. I de bästa stunderna har det känts som en lyx att få växla mellan två så skilda yrkesroller som ändå hänger ihop. Som när jag efter en klinisk dag har kunnat diskutera funderingar jag fått från psykiatriska akuten med mina handledare, en docent/överläkare och en professor/överläkare, och med mina doktorandkollegor som är överläkare i psykiatri. Men jag har också känt av baksidan av två parallella jobb i form av att det känts som om tiden inte räcker till för att utvecklas så mycket och i den takt jag vill både som doktorand och som läkare.
Jag sökte forskar-AT i våras och fick till min glädje en tjänst med start nu i höst.
Äntligen ska jag få jobba heltid som läkare igen! Samtidigt är jag mitt uppe i den andra delstudien av mitt doktorandprojekt och kommer inte att kunna, eller vilja, släppa tag om det bara för att jag gör AT. Så tiden lär jag få kriga vidare med – det vill säga hårdprioritera mera.
Hade jag valt att satsa bara på klinisk tjänstgöring hade jag blivit klar specialist långt snabbare än vad som nu blir fallet. Hade jag valt att satsa helt på forskningen hade jag kunnat bli disputerad och köra vidare på forskarbanan långt tidigare än vad som nu blir fallet.
Jag är rätt säker på att jag blir en mer inspirerad och pigg kliniker av att då och då ta en paus från patientarbetet. På samma sätt tror jag att jag blir en mer kreativ och driven forskare av att träffa patienter emellanåt och påminnas om vad forskning kan ge för konkret patientnytta.
På forskar-AT-intervjun fick jag frågan varför jag inte ägnar mig bara åt forskning om jag nu brinner så starkt för det. Jag svarade att jag inte kan tänka mig att vara utan patientkontakt. Och ja, då finns ju bara en väg att gå: den krokiga kombinerade.
Min handledare säger ofta till mig att jag inte behöver ha bråttom. Det tar tid att lära sig all teori och få den erfarenhet som krävs för att bli en självständig forskare. Så det är nog inte så dumt att få ”vila” ett par perioder från doktorandprojektet under AT-blocken. Kanske ger det distans, perspektiv och ny inspiration. Som en kompis sa: ”Du kommer längta tillbaka till forskningen när du jobbar kliniskt och längta tillbaka till kliniken när du forskar”.
Jag vet inte om jag nödvändigtvis blir en bättre kliniker av att forska. Men jag är rätt säker på att jag blir en mer inspirerad och pigg kliniker av att då och då ta en paus från patientarbetet. På samma sätt tror jag att jag blir en mer kreativ och driven forskare av att träffa patienter emellanåt och påminnas om vad forskning kan ge för konkret patientnytta.
Ett ypperligt ställe för uppmuntran och inspiration att fortsätta i båda riktningarna är forskarskolan för kliniker i epidemiologi och psykiatri där det snart blir dags för tredje omgången. Jag hoppas på många roliga forskningssamarbeten med mina kursare därifrån i framtiden.
