"Sjukvården får inte bli ett slagträ i den politiska debatten. Våra patienter och vi som arbetar i sjukvården förtjänar bättre. Vi vill att partierna nationellt ställer gemensamma krav på att regionerna tar sitt ansvar för sjukvården och uppfyller sitt lagstiftade uppdrag att bedriva patientsäker hälso- och sjukvård i tid", skriver Elin Karlsson, ordförande för Sjukhusläkarna, i sin ledare.

• 26 september 2022
• 1
• AV: Elin Karlsson

Sjukvården har med rätta varit en av de hetaste frågorna inför valet, i alla fall om du frågar befolkningen. På den politiska arenan har den dock inte fått samma utrymme. Detta trots att vi är i en unik situation med ett val i kölvattnet av en pandemi och med krig i vårt närområde. Då borde en fungerande sjukvård ligga högt på den politiska agendan.

Vi gick in i pandemin 2020 med urusla förutsättningar, då vi låg i botten inom OECD vad gäller såväl IVA- som vårdplatser. Det tydliga medicinska ledarskapet som på många håll fick råda, och personalens enorma slit, minskade dock skadeeffekterna av pandemin. Lovord har kommit från politiskt håll, men det har stannat där. Regionerna och SKR har misslyckats med sitt uppdrag att tillvarata de positiva förändringar vi har sett i sjukvården under pandemin, och man har inte lyssnat på professionen i tillräcklig utsträckning.

Vårdplatsbristen och dess konsekvenser är ett av de absolut största problemen för patienter och personal. Behovet av vårdplatser har visserligen minskat genom ett förbättrat arbetssätt och utveckling, men vi har sedan länge passerat gränsen för ett ändamålsenligt antal platser.

Siverskogs avhandling på tema vårdplatser från 2022, Linköpings universitet, visar att en person dör i förtid när tre vårdplatser försvinner. Detta kan ni läsa mer om i Lars Sandmans krönika.

Regeringen, Ivo och vi som arbetar inom vården delar numera samma verklighetsbeskrivning: vården har en för trång kostym. Elin Karlsson

Regeringen, Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), och vi som arbetar inom vården delar numera samma verklighetsbeskrivning: vården har en för trång kostym. Regionerna har uppenbart misslyckats med att förse befolkningen med en god vård med acceptabla väntetider, och SKR har misslyckats i sin roll som samarbetsorgan regionerna emellan. Inte heller har de lyssnat på de lösningar på sjukvårdens problem som vi i professionen framfört. Man visar upp en naivitet, med friserad statistik från SKR där de faktiska väntetiderna inte visas, utan endast om vårdgarantin hålls eller ej. Dessutom verkar man ha en övertro på att lösningen på vårdplatsbristen är digitalisering och att ta vara på primärvårdens möjligheter.

Det är ett huvudlöst resonemang sett till dagens situation. Inom vården arbetar vi fortfarande med usla it-system: våra journaler är i praktiken digitala osammanhängande pappersjournaler. De är en av våra största tidstjuvar och arbetsmiljöproblem.

Inte heller har regionerna lyckats skapa en arbetsmiljö och personalpolitik som gör primärvården till en attraktiv arbetsplats. Att tro att en korrekt dimensionerad primärvård skulle leda till ett minskat behov av vårdplatser är önsketänkande. Lyckas man är det troliga att man kommer hitta fler patienter med åkommor som behöver den specialiserade vårdens resurser – självklart bra för befolkningen om dessa hittas i tid, men då måste vi ha resurser att ge den vård som krävs.

Att tro att en korrekt dimensionerad primärvård skulle leda till ett minskat behov av vårdplatser är önsketänkande. Elin Karlsson

Att vända skutan och skapa fler vårdplatser kommer ta tid. Man behöver skapa en arbetsmiljö där såväl läkare som övrig personal orkar vara kvar. Och vi behöver få känna tillit. När då SKR bagatelliserar problematiken – och vi inte delar samma verklighetsbild – är det svårt att se hur vi ska kunna arbeta tillsammans för en adekvat dimensionerad vård.

SKR medger visserligen att utlokaliseringar och överbeläggningar ökat de senaste åren, på grund av brist på tillgång till personal med rätt kompetens. Men arbetsgivarorganisationen SKR nämner inte med ett enda ord vilka orsakerna till personalbristen är eller hur man ska kunna locka tillbaka de tiotusentals som slutat eller överväger att sluta. Den nonchalansen riskerar att leda till att allt fler tappar hoppet om ansvarstagande och förbättringar från regionerna. Man riskerar att ännu fler slutar. Slutar en sjukhusläkare är det år av kompetens som försvinner, vi är inte utbytbara pinnar i statistiken.

Vi är tacksamma för att Emma Spak, nu när hon är på väg att lämna SKR, nyanserat bilden och erkänner vårdplatsbristen som ett stort problem. Jag hoppas dock att den medvetenheten stannar i organisationen – det är ett enormt trovärdighetsproblem för SKR om man endast kan tala klarspråk när man lämnar.

***

I skrivande stund är resultatet från valet inte färdigt vare sig på nationell eller regional nivå. Men det som är klart är att vi kommer ha en regering med mycket knapp majoritet, och stora behov av förhandlingar över blockgränser.

Sjukvården får inte bli ett slagträ i den politiska debatten. Elin Karlsson

Vad gäller sjukvården krävs politisk handlingskraft såväl på nationell som regional nivå. Sjukvården får inte bli ett slagträ i den politiska debatten. Våra patienter och vi som arbetar i sjukvården förtjänar bättre.
Vi vill att partierna nationellt ställer gemensamma krav på att regionerna tar sitt ansvar för sjukvården och uppfyller sitt lagstiftade uppdrag att bedriva patientsäker hälso- och sjukvård i tid. Och låt oss arbeta i enlighet med vår yrkesetik – att ge vård efter medicinska behov, oavsett pappersstatus eller betalningsförmåga.

Vi vill inte att man rusar in i snabba åtgärder – en satsning i en region dit inhyrd personal dras kan exempelvis påtagligt försämra läget i en annan region. En satsning som endast löser problem på kort sikt kan få personalen att fly.

Vi vet sedan tidigare att kortsiktiga ekonomiska stimulansmedel inte bidrar till de grundläggande strukturella förändringar som behövs. I stället ger de upphov till förvanskande av det statistiska underlaget. En patient bakom ett draperi på akuten är fortfarande kvar på akuten – trots att den officiella statistiken visar att den befinner sig på en vårdavdelning.

Vi vet sedan tidigare att kortsiktiga ekonomiska stimulansmedel inte bidrar till de grundläggande strukturella förändringar som behövs. Elin Karlsson

För att minska antalet utlokaliserade patienter har på många håll den enklaste vägen att nå resultat på pappret valts – att utvidga antalet avdelningar som är ”rätt” för patienten, oavsett vilken kompetens eller utrustning som finns kring vårdplatserna. En patient som vill stå kvar i kön till sitt sjukhus – trots långa väntetider – har inte frånsagt sig vårdgarantin, men hamnar i dag ändå ofta i gruppen patientvald väntan och vips är man ett steg närmare att hålla vårdgarantin.

Vi vill ha en reglerad fortbildning – fortbildning får inte vara något man sparar på när resurserna tryter. Fortbildning är ingen lyx för den enskilde – det är patienternas rättighet. Vi behöver vara uppdaterade på nya behandlingsmetoder och aktuella studier. När fortbildningen minskar drabbas även forskningen och utvecklingen, och vår möjlighet att vara ledande inom life-science.

Vi vill också att man ser över dagens tandlösa lagstiftning, Hälso- och sjukvårdslagen och Patientlagen som ingen region följer och inte heller får repressalier av att strunta i. Vi vill se en ny lagstiftning där patientens behov sätts i fokus – oavsett var patienten bor och vilka regiongränser som försöker stänga patienten inne, en patienträttighetslagstiftning.

Det behövs ett tydligt medicinskt ledarskap med mandat för uppgiften. Sjukhusläkarna vill inte ha valöverenskommelser som ser bra ut på pappret, men väger tunt för patienterna i vår kliniska vardag. Vi vill inte ha fler kortsiktiga stimulansbidrag.