Vården från en annan sida
Efter några dagars inskolning är jag nu själv ansvarig undersköterska för ett par patienter. Det är tuffa dagar med tight schema. Allt tar längre tid eftersom jag inte hittar, behärskar rutinerna, vet exakt hur jag ska prioritera min tid. ”Det är så för alla i början”, tröstade en erfaren sjuksköterska. Patienterna är lika intressanta och trevliga som jag minns från min praktik. Jag försöker passa på att prata så mycket jag hinner med dem, medan jag bäddar sängen eller hjälper dem med annat praktiskt. Vilka historier de bär på!
Men oftast måste jag skynda vidare. Det är saker att göra hela tiden. Jag försöker klämma in mikropauser, men nästan alltid är det något som händer då. Läkarna, ja de ser jag ibland. Vissa dagar mer, andra mindre. Det är kul att se läkarna från mitt perspektiv som undersköterska. Våra jobb är verkligen helt olika. Jag hinner inte och ska inte heller fundera alls på patienternas medicinska problem. Är det relevant för omvårdnaden så visst, men jag försöker koncentrera mig på mina arbetsuppgifter – vilket är mer än nog krävande. Däremot ser jag patienterna mer än vad läkarna gör och kan säga till dem när jag tycker att något inte stämmer. Så dialogen mellan undersköterska och läkare tror jag är jätteviktig.
Jag tycker att det är fascinerande med åldrandet och hur olika människor hanterar och förhåller sig till att bli svagare och mer beroende av hjälp. Jag försöker föreställa mig hur de här sköra patienterna var som unga. Och jag undrar hur jag själv skulle vara som patient på äldre dagar.
Jag har bara jobbat en vecka, men har redan ont i ryggen. Jag antar att jag inte har optimal arbetsställning när jag byter blöjor eller hjälper patienterna att förflytta sig. Inte bra. Jag ska försöka tänka mer på min egen hälsa i det här jobbet också.
