Krönika

Vårdcentral, mentorträff och muntlig dugga

Jäklar, vad tiden flyger. Aldrig någonsin har jag känt att veckorna gått så fort som de gör nu. Nu börjar jag förstå den äldre damen i tvättstugan som sa till mig att det kändes som om hennes nu 54-årige son alldeles nyligen var 1 år. ”Vips, säger det bara” sade hon och tittade på min lilla dotter. Riktigt så fort hoppas jag inte att det går.
Hur som helst så började den här veckan med en och en halv inläsningsdag inför duggan på cirkulation och respiration som vi hade i dag. I måndags åkte jag hem till min kompis som är halvvägs in i sin ST och som ville repetera lite grunder inom fysiologi. Det var nyttigt att bli förhörd av henne. Hon ställde helt andra frågor än de som vi studenter gör. Jag fick en annan inblick i vad som var kliniskt relevant i allt det vi förväntas lära oss utantill.
I tisdags satt jag med klasskompisar och pluggade och lyckades förstå och klämma in lite fler detaljer. På kvällen insåg jag till min förskräckelse att jag hade riktigt dålig koll på cirkulationsregleringen samt att jag inte ens hunnit börja repetera respirationen. Men så mycket mer tid att plugga blev det inte.
På onsdag morgon infann vi oss i stället på våra tilldelade vårdcentraler. Jag fick gå med en annan läkare denna gång. Hon hade en lite annan stil än den jag gick med tidigare. Hon fick mig nästan att känna mig som en fullfjädrad kollega genom att hon sa ”vi kommer att titta på” och ”vi ska ta ditt blodtryck” och så vidare. Jag fick själv undersöka alla patienter, lyssna på hjärtan och lungor, ta puls och blodtryck. Och för första gången kände att jag faktiskt visste vad jag höll på med, lite grann i alla fall. Jag visste var och vad jag skulle lyssna efter till skillnad från tidigare gånger. Och jag förstod så mycket mer om de olika sjukdomar som patienterna hade.
Precis som förra gången blev jag djupt berörd av många av patienternas historier. Det väcker så många funderingar. Men på kvällen var jag tvungen att djupdyka ner i cirkulationsregleringens mekanismer så jag hann inte tänka så mycket på vårdcentralsintrycken. På torsdagen ( i går) var det i stället dags att träffa vår mentor inom sjukvården för ett utvecklingssamtal. Det visade sig att hon precis som jag började läsa på läkarprogrammet när hon var runt 30 år och hade ett barn. Kul sammanträffande.
Sen var det dags för duggan i morse. Vi satt i våra smågrupper på åtta elever och fick svara på en fråga var. Jag skulle redogöra för flödet och vätskeutbytet i kapillärerna samt för olika orsaker till ödembildning. Det gick ganska bra och jag blev godkänd. Det var skönt. Först nu när jag slappnar av känner jag hur trött jag är efter en så intensiv vecka.
På måndag börjar vi läsa om njurar och det är fullt ös igen. Men i dag och i morgon ska jag försöka vara ledig och inte tänka på något som har med studier att göra.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera