Att det är illa överallt duger inte som försvar
Vi inom Sjukhusläkarna har länge med oro följt, rapporterat om och krävt förändringar för att minska vårdplatsbristen. Idag är läget värre än någonsin.
Många sjukhus har neddragna vårdplatser och kämpar med överbeläggningar året om. Sommaren som kommer befarar vi blir den värsta hittills, och det finns en stor oro att hösten fortsätter i sommarens tema.
Det största problemet är sjuksköterskeflykten. Jag har flera gånger hört högt uppsatta chefer och politiker inom hälso- och sjukvården försvara bristen inom sitt landsting med att det ju ser likadant ut överallt. Det duger inte, utan det är dags att börja tänka nytt och ta ett helhetsgrepp. Det finns tillräckligt med vårdpersonal för att bedriva en god vård, men var är alla?
För det första måste vi fråga oss om personalresurserna används på bästa sätt. Där välkomnar vi utredningen ”Vem får göra vad i vården”, och hoppas på att den ansvarsfullt sätter ramarna.
Vi måste ha medarbetare med rätt kompetens för sina uppgifter. Här är jag orolig att sjuksköterskeutbildningen inte alltid på bästa sätt förbereder blivande sjuksköterskor för arbetslivet, vilket självklart gör det extra tufft om man från början tvingas arbeta självständigt med dålig tillgång på erfarna handledare.
Jag tror även vårdavdelningarna behöver medicinskt ansvariga läkare som är närvarande och delaktiga i styrningen. Först då tror jag att vi kan få det samarbete mellan yrkeskategorier som bäst gagnar patienterna.
I detta nummer belyser vi ett växande problem, strykningar från operation, vilket är starkt kopplat till personal- och vårdplatsbrist. Strukna och för sent genomförda behandlingar ger konsekvenser på flera nivåer. Vi läkare ser de enskilda patienter som gång på gång förbereder sig för en operation, med all oro och planering det innebär.
De som ofta drabbas extra hårt av upprepade strykningar är de som har ett problem som inte akut hotar livet, men ändå kraftigt kan försämra livskvaliteten, då de oftare blir strukna än exempelvis patienter med cancer.
De kan ha handikappande smärtor i väntan på en ny höftled, eller i kön till stominedläggning lida av stora problem med höga stomiflöden med uttorkning och svårighet att lämna hemmet som följd.
Precis som Mikael Wirqvist beskriver har jag många gånger blivit tvungen att meddela patienter att deras planerade operation är struken. Jag minns särskilt hur illa och ovärdigt det kändes att behöva meddela en patient som passerat 80 år och genomgått en tuff laxering inför ett tarmingrepp att hans operation behövde skjutas upp.
Utöver konsekvenserna för de enskilda patienterna så behöver vi ett samhällsekonomiskt perspektiv på kostnaderna för strukna behandlingar och långa väntetider till operation. Det kan handla om patienter som är sjukskrivna i väntan på en åtgärd, anhöriga som tagit ledigt från arbete och kanske rest långa sträckor för att finnas tillgängliga för sina nyopererade släktingar.
En struken behandling innebär också konsekvenser för alla som väntar bakom den aktuella patienten i kön. När operationer stryks på grund av vårdplatsbrist kan det paradoxalt nog öka belastningen på avdelningarna, då komplikationer till tillståndet patienten ska opereras för kan kräva inneliggande vård.
Vi som patientansvariga läkare brukar ofta försöka göra allt för att få igenom en operation, och det handlar inte om ett egenintresse att få operera, utan att det faktiskt är vi som ser individen bakom det strukna namnet i operationslistan. Ett samarbetsklimat där alla känner att det främsta målet är patientens bästa är en viktig komponent för att slippa strykningar, men självklart är ett rimligt antal vårdplatser ett måste.
Vi i Sjukhusläkarna laddar nu för årets Almedalsvecka, där vi kommer göra vårt bästa för att få styrande politiker och chefer att agera på de problem och förbättringsområden vi möter inom sjukvården.
Vi medverkar i ett flertal seminarier och diskussioner samt anordnar två egna seminarier. Det ena vill lyfta frågan om hur vi får en mer human sjukvård, där patienter slipper bollas mellan avdelningar och huvudmän och där kontinuitet i möjligaste mån får råda. Vi läkare vill och kan ta ansvar, men behöver få rätt förutsättningar.
Det andra seminariet tar upp problemet med att allt färre läkare disputerar, något som hotar den medicinska utvecklingen och kvaliteten. Här är vi övertygade om att en politik som främjar forskning kan vända trenden. Rapportering från Almedalen kommer självklart ske på webben och i tidningen, följ oss där eller på plats!
Trevlig sommar!
Jag delar Eva Leanders synpunkter, men vill utrycka mig ännu tydligare. Själv vissnar jag på all denna ständigt lika välformulerade och välartikulerade kritik, i alla dessa spalter, som aldrig kan göra någon skillnad. Alla läser, Inget händer istället blir det bara värre, år efter år. Människor lider och vi läkare som har det slutgiltiga ansvaret för vad som sker med vår patient, tar den tomma skeden i vacker hand och fortsätter urskuldande att svika patienterna.
Det är för länge sedan dags att agera i protest, i den kliniska verkligheten – antagligen direkt på verkstadsgolvet alltså! Men vem vågar börja? Kan ni inte få ihop ett litet gäng?
Många kloka ord och tankar och en relativt bra analys. Framförallt gillar jag rubriken. Men Elin är du blind på ena ögat? Problemen ligger tydligen alltid någon annanstans än inom de egna leden. Inte en kommentar om tjänstemannaledningen av sjukvården. Vilken profession bemannar till största delen dessa beslutsposter? Ja, jag ser också med oro att det är en ökande procent av byråkrater och ekonomer men än så länge är det i många fall (icke kliniskt verksamma) läkare.
En mycket viktig faktor för att ändra en negativ spiral måste vara att fler vågar sätta ned foten (de finns några få) och basera beslut på behov och medicinskt underlag. Då måste det föråldrade hierarkiska arvet att aldrig klaga på en senior kollega upphöra. Allt för många blundar för dåliga beslut och ja-sägande. Det har redan lett till katastrofala följder.
Sjuksköterskebristen har uppstått på grund av dålig ledning och på grund av att sjuksköterskor hittills varit väldigt ensamma i att försöka beskriva konsekvenserna av politiska beslut. Beslut som tas på underlag från tjänstemännen. Flykten av sjuksköterskor från vården beror nu på uppgivenhet.
Vilka var det som drabbades under åren när det skulle ”effektiviseras”?
Jo det var alla smörjande effektivitesfrämjande yrkesgrupperna, undersköterskor, vaktmästare, måltidspersonal m.fl. Därefter drogs det ned på de supportande sjukgymnasterna och arbetsterapeuterna. Samtidigt har byråkratiska/kontrollerande tjänster uppstått som strateger och controllers. Sjuksköterskorna fick allt tyngre uppgifter och tyngre patienter med mindre stöd under samtidig ökad administration/kontroll. Resultat i förlängningen var att sjuksköterskebrist uppstod. Vems beslut? Vem bedömde var man kunde dra ned? Och varför fanns det ingen i ledningen som sa stopp och gav rätt beslutsunderlag till politikerna istället för att lämna de uppgifter som gav dem carte blanche till underfinansiering och fragmenterande omorganisationer.
Det saknas inte sjuksköterskor i Sverige inte ens ANTALET anställda sjuksköterskor i regioner och landsting har minskat mer än marginellt. Men allt större del av dem återfinns på de specialist-tjänster på mottagningar mm som verklig effektivisering och medicinsk landvinning gett eller så är de desperat letande efter tjänster där de slipper bli sjuka på skiftarbete.
Så var finns nytänkandet? Var bör det uppstå?