"Man plåstrar inte om en blödande sjukvård med mer administration och pengar till meningslösheter", skriver Stella Cizinsky i en krönika.

• 16 juni 2022
• 0
• AV: Stella Cizinsky

Alla organisationer har ett kärnuppdrag. Ledningens främsta ansvar är att stödja detta uppdrag, inte minst genom att inte skapa för många parallella krav vilka stör det egentliga arbetet. Offentlig sektor har senaste decenniet haft stora problem med styrning och struktur. Ett flertal utredningar och publikationer beskriver situationen inom vård och omsorg, utbildning, polis och myndigheter. En observation som tycks gemensam för alla dessa verksamheter är att administrationen växer på bekostnad av det arbete som skapar nytta för individer och samhälle – och även skapar mening för medarbetare. Varför har det blivit så?

Pandemin har satt fokus på problem som förelegat en längre tid. Kriser har den egenskapen – de sätter ljuset på styrkor och svagheter, och visar i bästa fall också på lösningar och vägar framåt. De stora revolutionerna under 1700- och 1800-talet lade grunden till dagens demokratier.

Folkmorden och krigen under 1900-talet har lett till förändring i vår inställning till människovärde och rättigheter. Vi är snart i pandemins efterbörd och får inte förlora möjligheten till förändring. Det finns dock många som hellre – och  snarast möjligt – vill återgå till ”business-as-usual”. Och då ser vi samma dumheter som bidragit till nuvarande situation – med vårdplatsbrist trots många sjukvårdsutbildade,  och oklara (eller rent felaktiga) prioriteringar av sjukvårds resurser trots att portalparagrafen i HSL betonar behovet som huvudsaklig grund för prioritering. Parallellt vittnar professionerna om ökande arbetsmiljöproblem trots att vi i genomsnitt arbetar kortare tid än någonsin, har starkare skyddslagar än majoriteten av andra länder och en omfattande apparat för att stötta medarbetare som inte orkar.

Vi är snart i pandemins efterbörd och får inte förlora möjligheten till förändring. Stella Cizinsky

I början av detta år meddelar regeringen – inte oväntat under ett valår –  att man delar ut ytterligare två miljarder kronor för att beta av den växande ”vårdskulden”. Själva ordet ”vårdskuld” är en nyskapad floskel som tycks mena att detta  uppstått som resultatet av en oundviklig naturlag eller genom ett virus och inte genom en dålig styrning. Idag väntar närmare 200.000 människor på operation, varav många är polikliniska eller behöver bara en kortare vårdtid. 2021 utdelades sex miljarder i stöd för denna vårdskuld och 2022 skall man dela ut lika mycket.

Men det handlar om villkorade pengar, som skall gå till diverse åtgärder som snarast ökar administration och som inte på något sätt har evidens för varken patientnytta, bättre arbetsmiljö eller effektivare resursutnyttjande. Enligt socialminister Lena Hallengren är det svårt att uppskatta hur stor vårdskulden har blivit (SvD 2022-01-20). Men nu skall mobila team, vårdlotsar och kartläggning från Socialstyrelsen lösa situationen. Man blandar också in ett magiskt tänkande om att dessa åtgärder skall leda till en allmän sjukdomsprevention så att man inte behöver ställa nya människor i operationsköerna. I retoriken nämns också problemen med ökad psykisk ohälsa, ökat alkoholbruk, behov av fasta läkare i primärvården och samverkan mellan regionerna.

Det handlar om villkorade pengar, som skall gå till diverse åtgärder som snarast ökar administration… Stella Cizinsky

Självklarheter, men knappast relevant i detta sammanhang och med oklar koppling till väntetiderna till operation. Men som alltid nämner man ”the usual suspects” – som också inkluderar en växande grupp av kroniskt sjuka äldre, något som alltid tas upp som orsak till alla bekymmer som skapats genom dålig styrning.

Och vad kommer nu att hända med dessa pengar – ja, givetvis mer av samma. Mobila team skall införas brett och utan evidens för nytta och kostnadseffektivitet. Men givetvis är det fint att folk kan få besök i hemmet – även om resurserna kanske skulle kunna användas bättre för en ökad kontinuitet i primärvården. Vad vårdlotsar skall göra är fortfarande höljt i dunkel, men det är väl någon som hanterar folks missnöje, berättar om väntetiderna i andra regioner och vem man skall ringa för att tjata sig fram i köerna.

Mer siffror och redovisningar kommer att begäras in från regionerna, så att politisk ledning, SKR och myndigheter kan ägna sig åt byråkrati och skenbar styrning. Mera meningslös administration och åtgärder utan effekt kommer att avkrävas den patientnära verksamhetsledningen på vårdcentraler och sjukhuskliniker. Fler sjuksköterskor kommer att bli samordnare, vårdlotsar, koordinatorer och ledningsstöd än tidigare. Fler möten kommer att hållas med sjukvårdsutbildat folk, chefer och controllers och processledare.

De som arbetar i kärnverksamheten kommer att bli färre och ännu tröttare… Stella Cizinsky

De som arbetar i kärnverksamheten kommer att bli färre och ännu tröttare, och deras chefer kommer att få ägna tid åt att försöka förklara varför vi får mer pengar men ändå inget av detta syns i personalens lönekuvert eller i form av en bättre bemanning på akutmottagningar, intensivvård eller operations- och vårdavdelningar.

När så alltfler specialiserade läkare och sjuksköterskor tröttnar och lämnar offentlig sjukvård, så ökar vårt beroende av hyrpersonal. Särskilt sker detta inom primärvården där vi behöver fasta läkare, sjuksköterskor och rehab-professioner. Redan idag har flera regioner avtal med företag som hyr ut ett komplett operationsteam, vilka bemannar operationssalarna kontorstid till minst den dubbla timlönen som ges till de trogna medarbetarna i 24/7-verksamheten. Kostnaderna ökar samtidigt som kvaliteten, utbildningen och patientsäkerheten försämras och flexibiliteten minskar. Motivationen för att bli chef i patientnära verksamhet lär ju knappast öka i denna situation. Även om man får en fin ledarskapsutbildning eller s k stöd från HR.

Det är kanske dags att säga ett rungande nej till alla dessa dumheter. Stella Cizinsky

Det är kanske dags att säga ett rungande nej till alla dessa dumheter. Vi behöver också ta vårt ansvar som chefer och högutbildade medarbetare. Sjukvården idag kräver fler som arbetar med patienter. Inte minst inom läkargruppen har alltför många fjärmat sig från det krävande patientansvaret och från ledningsuppdraget.  När såg man senast en verksamhetschef ronda en avdelning eller delta i akutuppdraget? Och alla ni som ofta byter arbetsplats eller har lämnat för att arbeta som hyrläkare, kan inte ni dra ert strå till den gemensamma stacken?

Förändring bedrivs inte genom att lämna, utan genom att stanna kvar. När vi kräver bättre sjukvård – av vem kräver vi det, när vi själva inte är på plats och tar vårt ansvar? En läkare som hyr ut sitt arbete ställer sällan krav  på en bättre verksamhet, egen vidareutbildning eller långsiktig patientsäkerhet. På kort sikt är det nog ganska skönt för en dålig ledning att betala för att få täckning för en schemarad utan att behöva ägna sig åt besvärliga medarbetare som önskar förbättring, ansvarstagande och etisk kompass. Men det leder snabbt utför när allt färre tar ansvar för kärnuppdraget idag och i framtiden.

Förändring bedrivs inte genom att lämna, utan genom att stanna kvar. Stella Cizinsky

Och hur går det med det förtroende och status som idag kopplas till läkarprofessionen? Hur länge dröjer det innan vi som grupp betraktas som alltmer opålitliga, och både allmänheten och våra patienter börja tvivla på professionens drivkrafter och kompetens? När det så sker, så kommer också kontrollen över professionen att öka, och makten förskjuts ytterligare mot högre nationella och regionala ledningar som skapat nuvarande situation.

Valåret lovas dock en massa. Det kommer att betalas redan nästa år. Man plåstrar inte om en blödande sjukvård med mer administration och pengar till meningslösheter.