– Vad gör vi på sjukhusen?
DNs ledare ”Schemalägg doktorerna” med hänvisning till boken ”Den sjuka vården 2.0” följdes upp av ett par TV-inslag, vilket väckte mycket diskussioner i sociala medier och inom läkarkåren.
Antalet mottagningsbesök per sjukhusläkare som används som produktivitetsmått i boken är dessutom felaktigt uträknat. I DNs ledare ifrågasattes också mottagningsbesök på sjukhus som mätare för produktivitet, men den mynnade ändå ut i att vården är ineffektiv och att felet är joursystemets.
Att komma med lösryckta enfrågelösningar är inte seriöst i debatten om en komplex sjukvård.
Jouren
Vår arbetstid regleras av arbetstidslagen som delvis bygger på EU-direktiv, samt av kollektivavtal. Jouravtalet är en del av kollektivavtalet.
Det innebär att läkare är schemalagda 40 timmar per vecka där ordinarie arbetstid ska förläggas mellan kl 07.00 och kl 21.00 på vardagar.
Utöver denna tid är vi också schemalagda för jour och beredskap.
Ersättning kan utbetalas i tid eller pengar – det avgör verksamheten!
Idag jobbar vi med koncentration av kompetens dagtid, inte bara läkarkompetens. Resten av dygnet garanterar jouravtalet tillgång till billig beredskap för både bredd- och spetskompetens vid behov.
Om målet med 40-timmars-arbetsvecka dygnet runt är att öka antalet operationer och patientbesök för att korta väntetider så finns det helt enkelt inte tillräckligt många erfarna specialistläkare som kan täcka dygnets alla timmar.
Vi står också inför gigantiska pensionsavgångar och det kan ta 10-15 år att uppnå tillräcklig kompetens för avancerade medicinska bedömningar, för att inte tala om avancerad kirurgi.
Man måste också i så fall förutsätta att andra yrkesgrupper inom vården finns i överflöd och bara står och väntar på att jobba. Inget av detta är fallet. Bland annat är bristen på sjuksköterskor uttalad.
För några år sedan gick Uppdrag Granskning ut och anklagade läkare för att orsaka köer i vården. Det påstods att de jagade älg på jourkomp istället för att vara på jobbet. Personaldirektören i det aktuella landstinget gick då ut i Sjukhusläkaren och försvarade läkarna och påpekade att landstingen egen utredning visat att schemaläggning efter 21.00 inte är billigare än joursystemet och att orsaken till köerna hade helt andra grunder. Se Sjukhusläkaren nr 3 och 5 år 2010.
Men vad gör vi på sjukhusen?
Som sjukhusläkare är mottagning bara en mindre del av verksamheten. För många sjukhusläkare ingår inte traditionell mottagning alls. Vi träffar inneliggande patienter, utför behandlingar, undersökningar, operationer, sövningar, ronder, utredningar, bedömningar före och efter operation, konsultationer och diagnostik.
Ett minskat antal vårdplatser har ökat merarbetet med tätare ut- och inskrivningar. Inneliggande patienter är dessutom överlag mycket sjukare idag än för tio år sedan och kräver större insatser.
Kompetensen för vad vi kan och gör dagligen har ökat enormt. I de flesta diagnostiska specialiteter gör man mycket mer med varje ”prov” än för tio år sedan, och därmed ökar också subspecialiseringen med större behov av samråd och kontakt. Mycket helt ny diagnostik finns.
Under en dag som konsult kan man via telefon bedöma och hjälpa 25-30 patienter till rätt vård utan att träffa en enda av dem personligen.
På ett universitetssjukhus är man konsult för en större region och finns till hand för frågor utifrån. Dessutom har patienter en ökad möjlighet till kontakt och frågor.
Man ska inte heller blunda för att det på många ställen ses som önskvärd utveckling att patienter inte ska få träffa sin sjukhusspecialist alls, utan istället följas upp i öppenvård eller på sjuksköterskemottagning.
Många remisser till sjukhus skickas också tillbaka till remittenten då man anser att allt fler patientgrupper ska skötas i primärvård eller på annan nivå- av utvecklingsskäl, resursbrist eller för att bättra på statistiken för att få pengar från kömiljarden.
Vad vi också gör, men inte borde göra
Läkaryrket är fascinerande, utvecklande och belönande, men man kan inte tänja på förutsättningarna hur långt som helst.
För visst utnyttjas vår arbetstid också ineffektivt på grund av dålig styrning och organisation. Vi tvingas informera patienter att de, kanske återigen, är strukna från dagen op-program.
Vi tvingas skriva ut patienter som egentligen är för sjuka, bara för att kanske tvingas skriva in dom igen några dagar senare.
Vi tvingas vara ansvariga för patienter som ligger på fel avdelning och som riskerar att inte få rätt vård.
Vi skickar hem patienter från akuten trots att de egentligen borde läggas in.
Vi tvingas använda IT som inte underlättar och vi gör mycket sekreterar- och undersköterskearbete.
Mycket i vårt arbete kan förbättras och förändras på många sätt med rätt organisation, rätt personal och rätt resurser.
Det finns inga enkla enfrågelösningar i en komplex sjukvård. Vill man se utveckling måste man se till helheten.
”Vi tvingas skriva ut patienter som egentligen är för sjuka, bara för att kanske tvingas skriva in dom igen några dagar senare.
Vi tvingas vara ansvariga för patienter som ligger på fel avdelning och som riskerar att inte få rätt vård.
Vi skickar hem patienter från akuten trots att de egentligen borde läggas in.
Vi tvingas använda IT som inte underlättar och vi gör mycket sekreterar- och undersköterskearbete.”
Det är ingen som tvingar oss. Eller rättare sagt, om vi prioriterar systemet före patienterna är vi därmed inte läkare ordets rätta bemärkelse. Man skulle kunna göra tvärtom – skriv inte ut patienter som inte ska skrivas ut, skicka inte hem patienter som inte ska skickas hem och strunta i signeringskorgen om patienterna behöver din uppmärksamhet. Det skulle bättre synliggöra platsbrist, brist på sjuksköterskor och undersköterskor samt brist på läkarsekreterare och IT-stöd. I grunden är det en fråga om vår läkarkultur och proffesionalism. Karolinska har en slogan; ”patienten först”. Varför inte sätta patienten först..?
Ja, jag håller förstås med. Men inte så lätt heller.
Ungefär var tionde år kommer schemaläggning av läkare upp på
tapeten igen. Men varje gång låter man bli att schemalägga läkare
Jag kollade som schemaläggare på HS Barn omkring 1980 vad som skulle hända om man schemalade underläkarna.
Vi var sex underläkare på avdelningar dagtid (akuten, neonatalen och
fyra ”vanliga” vårdavdelningar), en underläkare på Barnmottagningen.
Då hade man täckt upp 44 av veckans 168 timmar inklusive
lunchen där man alltid kunde lita på att bli störd så fort man satt sig för att börja äta. Men man fick aldrig någon ersättning för störning under lunch. Omkring 5 timmar per vecka i obetald övertid var det ofta därutöver.
Men 124 av veckans 168 timmar var jour, går även att kalla
schemalagd och beordrad övertid.
Administrationen fattade aldrig varför underläkarna alltid
övertrasserade budgeten men det var fem stycken som var komplediga eftersom jourverksamheten genererade 200 timmar jourkomp per vecka. Dessa fanns egentligen utanför systemet.
Dagtid vardagar hade man ansvar för sina omkring 20
patienter på avdelning eller akuten.
Men jourtid hade man ”bara” ansvar för Barnklinikens alla 100
inneliggande barn plus 100 barn på BB på HS och Södertälje plus barnen på akuten. Så ansvarsbördan tiofaldigades under jourtid men det gav ingen extra ersättning.
Om man skulle schemalägga underläkarna så behövs det tre
läkare dagtid och två läkare nattetid för att täcka veckans alla timmar på en position. Sedan arbetar en person bara omkring 40 veckor av årets 52 veckor på grund av semester, sjukdom, utbildning med mera. Så då går det åt 6,5 fysiska personer på akuten, 6,5 på Neonatalen. Övriga fyra avdelningar får nattetid
dela på en halv läkare per avdelning. Då går det åt med ledigheter 5,22 personer per avdelning.
Summerar man ihop detta blir det på HS Barn 6,5+6,5+5,22*4=33,88.
Sedan tillkommer en person på mottagningen.
Så det går åt 35 läkare vidschemaläggning och en rimlig
arbets- och ansvarsbörda i stället för 12 då man använder sig av befintligt joursystem.
Så landstingen gör stora besparingar, både personella och
ekonomiska, på att fortsätta med nuvarande joursystem jämfört med schemaläggning.
Finns gamla exempel också från utlandet (Danmark) att om man går över till schemaläggning istället för joursystem så krävs det 3 ggr så många anställda. Vad är det för nytt i det?
Orsaken till att joursystemet lever kvar är alltså arbetsgivarens oförmåga/ovilja att anställa tillräckligt mycket personal. Varför ska (som alltid) läkarkåren lastas för det?
Förutom media så är det främst ssk som hatar läkare och tror att joursystemet är en fantastisk förmån. Och att i något förvirrat rättvisetänkande så ska alla jobba som de gör.
Jag hör till de som uppriktigt beklagar den proletarisering som ssk och övrig vårdpersonal utsatts för. Men med detta pseudo-marxistiska system som landstingen är så är färdriktningen för alla – nedåt och det blir inte bättre att vi kortsiktigt slåss med varandra.
De som gillar det är bara politrukerna (kostymklädda politiker och administratörer) med mycket förmånliga villkor. De skrattar förtjust åt all splittring de lyckas åstadkomma.
Vad är alternativet? Som jag kan se det finns bara en lösning – lägg ned alla landsting och inför privata vårdgivare till 100% – alla svenskar har fortsatt kvar sin sjukförsäkring men kommer att ha större chanser att få sjukvård. Och inte bara stå i kö eller skrivas ut innan de ens hunnit läggas in på sjukhuset.
Tack för ex!