Krönika

Utfasningen av oss läkare inom psykiatrin…

Psykiatrin är ju en verksamhet som sedan länge har ifrågasatts från olika håll och på olika sätt, exempelvis med för lekmannen svårbesvarade frågor eller påståenden som; ”Vad är sjukt och vad är friskt?”, ”Är det inte bara samhället det är fel på?” och ”Det enda man blir erbjuden är lyckopiller”, det senare stämmer för övrigt bra med stora delar av verksamheten och mer lyckopiller lär det bli, särskilt nu när neuropsykiatrin utvecklas hejdlöst.

Dessa frågor och påståenden är tyvärr lika svåra att besvara för en psykiater som annars gärna vill förklara sig. De andra har ju fel, men vi har inga fakta att peka på så som man har inom kirurgin till exempel; ”Titta på röntgenplåten här…”

Det hade varit kul att få besvara anklagelser och ifrågasättanden som när någon fnysande drämmer till med ”Det är väl psykiatrerna själva som är galna – eller hur?!” Med en absolut sanning, som att ”två lyckopiller om dagen gör dig glad och platt om magen”. I stället får man ta vad man har, en avvärjande protest, ett gnälligt men för en psykiater ganska djärvt ”Det kan du ge dig fan på att det inte är!” Ett platt fall för en ofta mager men för tillfället högröd psykiater.

Nog kan man bli hjärtligt trött på sådant?

Det blev vi också. Inte bara på de okunniga, vare sig de tillhörde allmänheten, cheferna eller politikerna – utan även på våra trista rum. Därför har nu vi psykiatrer gott samman, frejdigt kastat in handdukarna och börjat vår egen avveckling!

Det blev en oväntat lättstartad process. Eftersom en psykiater nästan alltid är försynt och föredrar att mumla framför att tala klarspråk, eller allra helst sitta helt tyst när alla andra pratar, så har det gått av sig själv kan man säga, vi är alla förundrade över den snabba utvecklingen av vår avveckling. Den pågick obemärkt. Jag vill påpeka att det naturligtvis också funnits protesterande undantag från beskrivningen ovan, men som tur är har dessa individer inte utgjort något hinder i processen. Ingen lyssnar på en psykiater, även om han eller hon höjer sin stämma likt en tutande gås.

Vårt arbete, läkarnas alltså, har snart helt tagits över, inte av ”läkerskor” som landstingsdirektören Jonas Rastad föreslår, utan av olika paramedicinare alltså psykologer, en och annan kvardröjande kurator, sjuksköterskor med eller utan specialutbildning. Gemensamt för dem alla är ju annars att de inte vet så mycket om vare sig sjukdomar eller diagnoser, varken psykiatriska eller somatiska. De vet väldigt lite om läkemedel och inget om läkarundersökningar eller kontroller.

”Oj, men det går väl inte!” säger ni nu – Joho, det gör det visst säger jag, alldeles utmärkt till och med! Principen är nämligen att den svagaste länken sätter standarden. Allt arbete sker med skattningsskalor och gissningar. Ingen märker någon skillnad i slutänden, det är vår erfarenhet. Patienten mår som han mår och ingen vet om det skulle ha blivit bättre med en psykiater, för någon sådan studie har ännu inte gjorts!

Ingen på mottagningen får alltså ha större krav på verksamhetens kvalitet än vad den sämsta medarbetaren klarar av att prestera. Med den mallen går allt som en dans och inget kan bli fel!

Carina Hellström

Överläkare i Underlandet

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera