• 02 augusti 2017
• 1
• AV: Christine Takami Lageborn

Egentligen är det ingen större skillnad på min roll som underläkare nu jämfört med förra sommaren när jag vikarierade efter termin 9.
Men något känns ändå annorlunda. Jag är ingen läkarstudent mellan terminer längre. Jag är klar, jag är ”vik före AT” och jag tog inte detta jobb för att få prova på mitt framtida yrke och få lite klinisk erfarenhet. Nej, jag har valt att gå i en riktning som möjligen banar väg för mitt framtida val av specialisering.

Jag har hittills bland annat jobbat på en akutmottagning för första gången. En psykiatrisk sådan. Det är intressant att få resonera kring om en patient i det korta och långa loppet hjälps bäst av en inläggning eller om en öppenvårdskontakt är bättre. Jag har förstått att inläggning inte alltid är det bästa för en individ. Jag märkte också hur hög tröskeln är för att tillgripa LPT – förutom när det är helt uppenbart att det saknas andra utvägar för att hjälpa patienten.

Denna vecka är jag på avdelning och får i stället följa hur det går för patienter från en dag till nästa. Det är också intressant. Jag kommer att varva akuten med avdelningsarbete i sommar vilket känns kul.

Bland oss ”vik-ul:ar i väntan på AT” kretsar mycket om samtalen just kring väntan på AT. Vi pratar om kursare och bekanta som fått AT efter att ha vikat här eller där si och så länge och tröstar varann med att det nog ganska snart är vår tur. Oavsett när det nu blir dags för min del känns det spännande att få tillhöra en av de sista kullarna som får göra AT innan den antagligen kommer försvinna.