Ledare

Utan ärlighet, ingen tillit

"Man måste våga lita på professionen. Att vi kan göra jobbet på bästa sätt när vi får möjlighet vet vi, det har vi visat under pandemin. Men vi behöver också få känna tillit, till att vår kraft används på bästa sätt och en tillit till huvudmännen och våra beslutsfattare. Då behövs ärlighet och att man delar samma grundläggande bild av läget", skriver Elin Karlsson i ledaren.

I min första ledare som Sjukhusläkarnas ordförande vill jag börja med att tacka för förtroendet! Månaderna inför vårt fullmäktige har det varit tvära kast – först totalt pandemifokus, sen vårdplatser och operationsköer och nu Rysslands vidriga invasion av Ukraina. Då gäller det att fundera på vad som är viktigt.

För mig personligen är det solidaritet med alla dem som flyr kriget – och alla som är kvar på plats. Att stötta våra ukrainska kollegor som jobbar dag och natt för att rädda liv. Många fina engagemang ses – allt från insamlingar av medicinska produkter från våra sjukhus, av pengar såsom initiativet #SkänkEnJour eller att öppna upp hemmet för de som flyr. Vi sjukhusläkare behöver dra vårt strå till stacken och ge bästa möjliga vård till de som kommer hit, liksom till alla som redan väntat länge på vård. Men då måste vi få rätt förutsättningar!

Detta nummer handlar mycket om tillit. Man måste våga lita på professionen. Att vi kan göra jobbet på bästa sätt när vi får möjlighet vet vi, det har vi visat under pandemin. Men vi behöver också få känna tillit, till att vår kraft används på bästa sätt och en tillit till huvudmännen och våra beslutsfattare. Då behövs ärlighet och att man delar samma grundläggande bild av läget.

För att vi ska kunna känna tillit krävs en styrning baserad på medicinska behov, med läkare i ledningen. Som en kollega med chefsroll beskrev det – ”när jag jobbar med chefer som är läkare använder vi tiden till att lösa problemet, men dessvärre är cheferna ofta utan medicinsk kompetens, och då går istället tiden åt till att jag förklarar problemet”.

För att patienterna ska kunna känna tillit måste vi kunna ge ärliga svar om väntetider till behandling och tydligt visa att vi jobbar för att förbättra dem. Vi i Sjukhusläkarna har i många år uppmärksammat de orimliga väntetiderna inför vård och behandling. Andelen patienter som får vård enligt vårdgarantins 90 dagar har konstant minskat under lång tid.

Det är och fortsätter tyvärr vara vår sanning. Och det har inte blivit bättre. Trots lagstadgad vårdgaranti, överenskommelser mellan staten och regionerna genom SKR med eller utan prestationsersättning och regionernas egna åtgärder är väntetiderna alltjämt för långa.

Vårdgarantin uppfylls inte och det finns stora skillnader mellan och inom regionerna. Den egentliga väntetiden hos de som väntar är ofta betydligt längre än 90 dagar. Detta är vad vi ser i våra register såsom SPOR. Detta är vad Sjukhusläkarens grävande journalister rapporterat om, trots SKR:s försök att minska tillgången till adekvat statistik för oss. Och detta är vad vi ser varje dag i mötet med våra patienter.

Vi har i tidigare nummer visat hur Danmark, bara ett sund bort, lyckades bli av med köer och öka tillgängligheten – via en omorganisation där man ökade den nationella styrningen, man minskade från 13 till 5 regioner och införde en tydligare professionsstyrning och en patienträttighetslag. Professionen drev fram en skärpning av vårdgarantin till 30 dagar. Så det går, men då måste man våga förändra och vända pyramiden så att patienternas behov får styra vården. Det går inte att fortsätta att ha 21 parallella spår utan nationell samordning och tro att det blir jämlikt och effektivt.

Att köerna är ett problem trodde jag att vi var överens om. Men så verkar alla inte se det. ”Inget sjukvårdssystem i världen är köfritt” – så inleddes Vårdbloggen i SKR:s regi 30 mars. Därefter följde en hyllning av regionernas stora kapacitet och förmåga. Man tackar personalen och säger sig se att kötiderna nu efter pandemin kommer att minska för de som väntat längst. Hur detta ska ske lyckas jag inte utläsa i bloggen.

Så, är pandemin det hack i kurvan som orsakat väntetider?

Nej – absolut inte. Här är vi och tillgänglighetsdelegationen överens. Vi såg hur andelen som inte behandlades inom vårdgarantin stadigt ökade även innan pandemin. Att förvanska statistik och blunda för de problem vi inom vården dagligen möter är provocerande och skamligt. Vi förtjänar en ärlig diskussion.

Dessvärre undanhåller SKR fortfarande hur länge människor egentligen väntar och presenterar statistik som vi som dagligen arbetar i vården inte känner igen oss i.

I de exempel som beskrivs i blogginlägget visar SKR en totalt avsaknad av kontakt med professionen och verkligheten. Ett exempel som tas upp är att köerna till ÖNH är långa bland annat på grund av ”att personalen där har behövts i covid-vården i stor utsträckning, då de är duktiga på att söva och intubera”.

Stämmer det att läkare och övrig personal från ÖNH har intuberat och sövt under pandemin och därav inte kunnat operera? Det finns säkert enskilda exempel, men den input jag fått är snarast att man har haft en brist på operationssalar och att detta skapat köerna.

Tillit kräver förtroende. Här får vi hoppas att Socialstyrelsens uppdrag, att utveckla förutsättningarna för att samla in data för att bättre kunna följa upp väntetider och utvärdera vårdgarantins efterlevnad, ger resultat.

Ska vi ha en chans att komma ikapp krävs transparens och samarbete över regiongränserna. Endast när vi ser de faktiska väntetiderna och köerna kan vi planera för och ge vård baserat på medicinska behov, och i enlighet med vår yrkesetik.

Det kräver vårdplatser, IVA-platser och rehabiliteringsplatser. Sverige ligger i botten i OECD vad gäller såväl IVA-platser som vårdplatser. Vi får fortfarande stundtals höra att en effektiv vård med poliklinisering, digitalisering och medicinska framsteg gör att vi kan ligga så lågt. Och visst har vi gradvis minskat behovet av vårdplatser genom ett förbättrat arbetssätt och utveckling, men det är vi sedan länge förbi! I dagsläget har vi en akut brist på såväl vårdplatser som IVA-platser och patientsäkerheten är dagligen hotad! Där har vi äntligen fått gehör på det nationella planet. Och vår tid behöver användas bättre, administrativa hinder behöver byggas bort!

Nu när frågan om vårdplatser, IVA- platser, väntetider och följsamhet till vårdgarantin är lyft till det nationella planet är det dags att nästa del som regionerna inte lyckats ta ansvar för – behovet av fortbildning för specialistkompetenta läkare – också lyfts dit. Fortbildning är ingen lyx eller bonus för den enskilde läkaren – det borde vara en självklarhet för alla våra patienter att träffa läkare med aktuell kunskap.

Vi vill inte se stimulansbidrag som resulterar i förvanskande av det statistiska underlaget. Exemplen på trixande är många. En patient bakom draperiet på akuten är fortfarande på akuten – inte på en vårdavdelning. En patient som tackar ja till att stå kvar i kö till närmaste sjukhus trots långa väntetider har inte frånsagt sig vårdgarantin.

Vi vill inte att man rusar in i snabba åtgärder – en satsning i en region dit inhyrd personal dras kan påtagligt försämra läget i en annan region. En satsning som löser problem på kort sikt kan få personalen att fly.

Detta vill vi ha:

  • En professionsstyrd vård, baserad på medicinska behov.
  • En lagstiftning med patienträttighetslag som sätter patientens behov i centrum.
  • En total transparens vad gäller väntetider, inte bara om vårdgarantin hålls.
  • En skarpare vårdgaranti på 30 dagar såsom i Danmark – det finns ingen anledning att vänta längre.
  • En arbetsmiljö som får personalen att stanna.
  • Bygg bort administrativa hinder.
  • En adekvat dimensionering av vård- och IVA-platser.
  • Stopp för kortsiktiga stimulansmedel.
  • Nationellt reglerad fortbildning.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2022-02

Tema: Tillitsbaserad styrning / Elin Karlsson ny ordförande / Krönika: Individen och kollektivet / Sjukhusläkarnas fullmäktige 2022 /

Prenumerera