Krönika

Ur spår för en stund

Kvalitetsproblematiken inom psykiatrin låter sig inte rubbas så lätt. Den står stadigt förankrad mellan fyra tomma väggar och någon bättring är inte i sikte, inte på mycket länge. Det ser man om man granskar de verkliga förutsättningarna. Långbänken har tagit över när en ängslig elit envist vill fortsätta att bromsa och gasa samtidigt. Hängslen och livrem, rätt placerade, är ofarliga och har en funktion för den som inte kan vara nog försiktig om sig själv och sitt. Men här finns andra offer.

Psykiatrins produktutbud är av varierande kvalitet men alltför ofta bara en ren illusion. Mår inte patienten bra, så mår inte heller psykiatrin bra och mår inte psykiatrin bra så mår inte patienten bra, för att travestera en känd folkpart… förlåt, liberal ska det va´. Tänk att man inte kommer ihåg att de bytt namn. Inte ens liberalerna gör det och har till och med lagt böter på varandra för varje felsägning, tio spänn tror jag, eller var det mer? Ja, frågan är väl vad ett namn är värt, när en nyförpackad liberal inget hellre vill, än verka fräsch som en nyponros. Besserwissern verkar ha mjuknat men är fortfarande ett signum för en gammal folkpartiledare, eller som han tituleras nu: liberalernaledaren, eller liberalledaren, eller liberalpartiledaren…? Okej, jag ger mig! 

Åter till psykiatrifrågan. Men först: har man verkligen en moralisk rätt att tjata och kräva bättre kvalitet i den svenska psykiatrin, med tanke på hur världen ser ut idag? Redan krigsreportagen får en att tappa andan och proportionerna, precis som under vietnamkriget!

Och allt, och jag menar ALLT annat som för tjugo år sedan skulle betraktas som en hoper skvatt galna dystopier, är idag en summa normaliteter.

Exempelvis har fattigdom och misär i vårt eget land blivit något vi vant oss vid och accepterar som en påstådd förutsättning för ett fungerande kapitalistiskt system och därför sannerligen önskvärt för värdet på våra egna aktiefonder. Även de magra, hungriga, tandlösa och gravt handikappade tiggare, som lever under svåra slavlika förhållanden är ett normalt inslag på våra gator. Och precis som den välbärgade överklassen i vilket land som helst med djupa sociala klyftor, går vi gäspande förbi dem. Vad tänker vi?

Alla kvällar i veckan finns det något eller några tv-program som är en vansinnets cirkusföreställning där djuren ersatts med människor, ”profiler”, från olika sorters kändisfack. Där lockas de att bete sig som drogade djur. Belöningen är publikens ”kärlek” som uttrycks som ett ständigt jubel, drivet av ett kravlöst, narcissistiskt fjäskande, publikens egen stund i kändisskapet. En infantilisering jag aldrig hade kunnat drömma om. ”Profilerna” identifieras för övrigt enklast på sina tonsiller och gomspenars utseende.

Det enda roliga vi har annars, är att jaga pokemon och förakta ”soffpotatisar”. Våra politiker tror att vi är precis så lättlurade som vi faktiskt är, vilket de hela tiden utnyttjar.

Men politikerna är precis lika lättlurade. De tror i sin enfald att de är helt opåverkbara av den numera närvarande ondskan. Politiker har inte förstått att den bara bidar sin tid när den ler så bedrägligt vänligt emot dem i korridorerna. De aningslösa politikerna har inte heller märkt att ondskan redan börjat parasitera på deras hjärnor. Där har den nämligen hunnit lägga sina ägg vilka nu långsamt kommer att växa och tids nog gröpa ur dem det sista lilla förnuft och glimtar av klarsynthet som de en gång hade. Parasitmaskarna kommer sedan att fullständigt styra deras beteenden och deras fulla vilja, helt utan att de på minsta sätt själva märker förändringen.

Det blev förödande för dem att sitta i riksdagsbänkarna med de bruna parasitsteklarna, ännu diskret klädda i grå kostymer av högsta kvalitet. Äggläggningsrören är så smala, så smala och sticken helt smärtfria, de kan bara anas som en liten kittling.

Vissa politiker har redan noterats svikta i insikten om ondskans existens här, och har börjat blinka lite blygt och osäkert emot de ännu grå steklarna och så vinglar de till allt oftare i sitt gångmönster. Men med tiden kommer var och en av dessa smittade godtrogna, att bli en ny brigad i den rättrogna ondskans armé. Riksdagen blir då allt brunare och gatorna allt rödare, när de förklädda bruna steklarna också har kastat sina kostymer och deras numera mångfaldigade järnrör, har tagits fram ur förråden och börjat dansa sina dödsdanser på nätterna. Den parasitstyrda armén ska jubla och tycka att detta är det bästa som hänt Sverige!

Men, nu åter till psykiatrin…

Nej förresten, inte nu, men jag avser att snart återkomma med det som var min avsikt från början, nämligen ett nytt, okomplicerat förslag som direkt kan förbättra situationen för ganska många patienter och utan egentliga extrakostnader för samhället.

Men – för sjutton – bevaka nu dina politiker!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-02

Tema - Fortbildning/Årets Vissare: Metod är inte rättssäker/Läkare i Örebro kräver fler läkare i ledningen/Pristagaren har sin vision klar för sig/Porträttet: Annakarin Nyberg/Krönika: ”Hur hanterar vi att det finns hedersförtryckare inom vården?”/Forskare: Svårt hitta samband mellan hög beläggningsgrad och ökad dödsrisk

Prenumerera