• 14 mars 2016
• 1
• AV: Carina Hellström

Den sista utvägen, den sista tillgängliga behandlingen är ofta en realitet. I dagarna särskilt uppmärksammat vid svåra infektionssjukdomar där antibiotikaresistens gör att allt färre liv kan räddas. Men begränsade behandlingsmöjligheter är vanligt även vid mindre dramatiska, vardagliga sjukdomar som för den drabbade ändå kan innebär smärta eller funktionsinskränkning. Dessa problem behöver inte vara synliga för omgivningen och därför ofta uppfattas som banala – kanske till och med för sjukvården. 

Men hur förmedlas ett budskap om begränsade behandlingsmöjligheter idag, generellt sett? Eftersom språket, ordvalen, inte bara förmedlar ett konkret budskap utan även vårt eget förhållningssätt till det aktuella problemet är de viktiga och allra viktigast eftersom de även talar om hur vi ser på vårt eget ansvar. I Sverige lägger vi nu allt större ansvar på patienterna, som förväntas vara ”pålästa” och därför tvingas att själva bestämma vad som blir bäst för dem. Många kan känna detta som en press, vilket det också är.

Utan beslutsförmåga förlorar individen i praktiken sin medborgerliga rättighet till god vård, utan att hen kan skylla på någon annan än sig själv!

Samhället har därmed faktiskt begränsat tillgången eftersom detta bara kan gagna högutbildade, beslutskapabla individer, vana att ställa krav och ta för sig. Det är alltså direkt dåligt för många på olika sätt oförmögna och för dem som fötts på skuggsidan, de som alltid dragit det kortaste strået i livets lotteri och därför inte vågar vare sig fråga eller säga emot en upplevd auktoritet.

Jasså, du har inte sett någon sådan patient i dagens moderna samhälle där alla numera är så försigkomna. Nej, så kan det vara om de inte ens söker vård längre, eller inte förmår göra något som helst intryck.

I dagens Sverige vill sjukvården slippa så mycket ansvar som möjligt eftersom det finns så det räcker ändå. Därför väljer vi kanske vid ett klassiskt ”ultimum refugium”, i stället att inta en nonchalant, lite vulgär attityd i vår maktlöshet till ett allvarligt problem och säger till den vardagliga ”kronikern” något om att forskningen går framåt med rasande fart och att det finns gott hopp om framtiden.

”Ultimum refugium” har domedagsklang och är inget man uttalar, definitivt inte i närheten av en patient! Men man borde tänka dessa ord varje gång man står där!

Smaka nu på orden! De har en verkan som den starkaste mentol, de bränner dina näsborrar och får dig att frusta av ansvar och aktionsvilja! Smaka sedan på ” forskningen går framåt” och ”gott hopp om framtiden”. Dessa påståenden känns som en söt och degig bulle från Pressbyrån. Bullen är smaskig men kladdar fast i tänderna och sätter sig som en propp i ändtarmen.

Orden som vi använder påverkar oss själva mycket mer än vi tror! De kan få oss dästa och lata, eller göra oss klartänkta. I så fall kan vi förstå och ta vårt patientansvar med en känsla starkare än våra egna eventuella fördomar om personen och lidandet som just nu står där i beroendeställning till oss.