Två fäder, två förluster
Hur högt pris ska en förälder i Sverige behöva betala för sitt föräldraskap?
En kollision mellan två barnvagnar inträffade i går kväll vid korsningen Östgötagatan och Folkungagatan i Stockholm. Fordonen kördes av respektive fäder till de barn som färdas i dem, var för sig.
Kollisionen blev oväntat våldsam eftersom de båda fäderna visade sig vara både vältränade och muskulösa. De hade dessutom varit snabba och målmedvetna i sina steg, eftersom de båda varit hungriga och på väg hem till sina respektive middagar. Det visade sig turligt nog att ingen av dem hade ansvaret för matlagningen denna afton, vilket de varit lättade över.
Men de drabbades ändå av svår chock på grund av de oväntade och svåra förluster som olyckan vållat dem. Huvudorsak till olyckan ansågs vara att de båda gått och tittat ner i sina mobiler vid olyckstillfället och, skulle det visa sig, en god stund innan. Av smällen råkade de tappa sina iPhones. Dessa föll rätt ner i gatan på ett så olyckligt sätt att de inte ansågs gå att reparera.
Vid detta besked började de båda männen skrika och de uppvisa flera andra svåra och för omgivningen mycket skrämmande symtom på ångest. En person i den folksamling som uppstått, kontaktade då psykakuten för att få råd. Läkaren där informerades om händelsen och de otäcka symtom som de båda drabbade uppvisade. Han gjorde en bedömning med utgångspunkt av detta. Särskild tonvikt lade han vid att de förlorat sina iPhones där hela deras sociala liv fanns, och att denna förlust innebar ett avbrott i den sociala kontakten vilket i förlängningen dessutom kunde innebära lägre lön och troligtvis sämre karriärmöjligheter. De var ju inte längre tillgängliga och de kunde inte meddela sig.
Detta klassades därför som en svår traumatisk kris med en potentiellt hög suicidrisk. Andra suicidriskfaktorer var manligt kön, curlad medelklass, nyblivna fäder med risk för subklinisk postpartumdepression, à la folie à deux. Och inte minst den narcissistiska kränkningen; att tappa status i den egna gruppen. Misstanke om skärmberoende förelåg också, även om diagnosen var tveksam då detta blivit något av ett normaltillstånd.
De båda fäderna togs med ambulans till psykakuten där de lades in för suicidprevention och eftersom de ansågs vara så svårt traumatiserade och uppenbart ledsna, sattes de även in på antidepressiv medicinering, eftersom läkaren inte förstod bättre.
Det roliga, eller vad man ska säga, med denna olycka var i alla fall att de båda barnen inte visade några skelettskador på röntgen. Att de ändå fortsatte bete sig som om de hade ont och var helt otröstliga, tolkades av kunniga personer som symtom på något neuropsykiatriskt, autism eller möjligen hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörning. Att de varit helt normala i sin utveckling och beteenden ända fram till kraschen, betydde ingenting eftersom symtom på dessa tillstånd lättast blir synligt först när det ställs större krav på ett barn. De hade ingen anledning att gråta, men gjorde det ändå.
De båda barnen ska redan i morgon påbörja utredning. Man är ganska säker på att det handlar om detta, så man är bara ute efter en bekräftelse. När det är klart ska man försiktigt inleda ett program som ska lära barnen att helt finna sin identitet i sin diagnos. Att bli sin diagnos, oavsett vilken, kommer att ge dem en framtid som föreläsare med auktoritet, och dessutom en självklar rätt att slå andra i huvudet med sina diagnoser. Det finns flera diagnoser med denna potential. Ställer man krav som du inte gillar, eller känner du dig ifrågasatt? Slå dem med din diagnos!
Vi kommer för övrigt att bevaka fortsättningen på denna mycket dramatiska händelse.
