Träffade jag bara en fjärdedels patient?
Jag tycker om att lyssna till alla storslagna förslag på satsningar inom sjukvården som blir allt mer högljudda och extravaganta dag för dag fram till valdagen.
De vackra orden får mig att åtminstone under en kort stund glömma alla flaskhalsar och allt meningslöst som mäts, även om jag vet att efter september blir det oktober och då går det inte att komma undan verkligheten och funderingarna om problemen inom sjukvården.
En sak som jag funderat mycket på är varför vi aldrig kommer vidare i lösningar på de flaskhalsar som finns, eller ännu värre löser en för att sedan vända oss om och inse att tre andra uppstått.
Ett av de största problemen tror jag är att vi inte är överens om vad vi ska mäta, och när vi mäter, vad mätningen faktiskt visar.
Jag jobbar i en del av vården som ger vatten på Stefan Fölsters kvarnar om att specialistsjukvården träffar för få patienter per dag. En riktigt svettig dag på jobbet har jag hand om ett svårt sjukt prematurfött barn på operation. Jag, och inte sällan en kollega till, har hand om anestesin. På kirurgsidan är det oftast minst två specialister involverade. Operationen kan vara den enda som hinns med den dagen. Har vi alltså träffat en fjärdedels patient?
Är patientmöten/specialistläkare/dag ett reellt mått? Vad visar det? Hur ska man tolka in värdena i ett förbättringsarbete? Nej, detta är ett mått som är lätt att sitta på fjärran kammare och räkna ut, men som på inget sätt kan användas i vårdflödet för att hitta flaskhalsar och andra hinder.
För att jobba med ständiga förbättringar måste man ha tid för reflektion. Om jag springer från det jag börjar på morgonen tills jag släpar mig hem på eftermiddagen så blir min reflektion att det blir nog likadant imorgon. För det är när man springer som mest som man måste ges möjligheten att stanna upp, utvärdera orsakerna, och försöka se andra lösningar, annars är det bortglömt i nästa läge.
Som chef i vården måste vi vara ännu mer delaktiga i att visa vad man kan mäta och hur mätningarna sedan kan ligga till grund för att förändra någonting. Detta är viktigt gentemot våra medarbetare, för det är de som ska göra mätningarna och som dessutom måste vara med och utvärdera och förbättra utifrån dessa mätningar.
Vi måste också bli mer påstridiga uppåt i organisationen, hela vägen till politiken, om att vi måste mäta rätt saker och inte det som är månadens kvotvärde från olika intressenter utanför, som har en annan agenda att bevisa.
Men för att få genomslag för vad som faktiskt ger kvalitets- och produktivitetsvärden behöver vi vara fler läkare som är chefer och deltar i att utveckla dessa.
Den 23:e oktober kommer chefsföreningen i Stockholm att ha ett halvdagsseminarium om läkare som chefer i vården, vi har bjudit in tre läkare som gjort chefskarriär på lite olika håll för att de ska ge sin syn på saken, sedan kommer deltagarna att få möjlighet att prata med dem i rundabordssamtal. Håll ögonen öppna efter inbjudan. Du som är medlem i chefsföreningen kommer kunna delta kostnadsfritt! Väl mött!
