• 16 november 2015
• 1
• AV: Bengt von Zur-Mühlen

Flyktingar flödar genom Europa med virvlande strömmar som inte setts i sådan styrka sedan andra världskriget. På sin väg genom Europa möter flyktingarna barriärer och fientlighet då de uppfattas som främmande. Man blir förskräckt av all den intolerans som tycks kunna uppbådas och imponerad av de som försöker hjälpa de som är i nöd.

Vissa anser att begreppet tolerans är passivt, det vill säga att man mer eller mindre, men ändå motvilligt, kan tåla/uthärda att någon/något finns. På så vis skiljer sig tolerans från acceptans där man dessutom bejakar företeelsen. Om man nu bortser från dessa ordklyverier och i stället fritt översatt läser definitionen i UNESCO:s deklaration om tolerans från 1995:

” … Tolerans är respekt, acceptans och uppskattning av den rika mångfalden i vår världs kulturer, våra uttrycksformer och sätt att vara mänskliga. Det främjas av kunskap, öppenhet, kommunikation och tankefrihet, samvete och tro. Tolerans är harmoni i skillnad. Det är inte bara en moralisk plikt, det är också krav på politisk och lagar. Tolerans, den dygd som gör fred möjligt, bidrar till skifte från krigskultur till fredskultur. … ”

Men även inom medicinen använder vi oss av begreppet tolerans. Inom farmakologin när effekten av upprepad dosering av ett läkemedel successivt kräver högre dos för att uppnå ursprunglig effekt och inom immunologin när immunförsvaret inte gör skillnad på främmande och eget där regulatoriska T-celler (T_reg) spelar en av huvudrollerna.

Alla T-celler härstammar från samma progenitorcell i benmärgen och fostras sedan i Thymus, men följer sedan olika vägar och blir i huvudsak hjälparceller, cytotoxiska eller regulatoriska T-celler. Tolerans är komplext och består av en myriad olika faktorer. Förenklat hindrar de regulatoriska T-cellerna andra celler inom immunförsvaret att dela sig och orsaka skada såsom vid autoimmunitet eller organtransplantation.

Den 16 november är det internationella dagen för tolerans och i dessa dagar får man hoppas att det finns tillräckligt många regulatoriska medmänniskor så att de cytotoxiska dito inte gör skada på de flyende främlingar som transporterat sig över Europas gränser.