• 18 september 2015
• 0
• AV: Karin Båtelson

Sverige har bland det högsta antalet läkare per invånare i Europa. Trots detta har vi en välkänd dålig tillgänglighet och läkarbrist på många ställen. Hur kommer det sig egentligen?

Några av anledningarna är att läkare utför mycket arbetsuppgifter som andra yrkesgrupper, exempelvis undersköterskor och medicinska sekreterare, kan göra och att bättre IT-stöd skulle skapa bättre effektivitet. Men det viktiga för en bra vård är både att vi gör rätt saker och att vi gör saker rätt.

Många olika omständigheter påverkar hur lång tid det tar för en läkare att bli färdig specialist, andra omständigheter hur många specialister som utbildas och hur många som behövs.

Sjukhusläkarna strävar efter en jämlik vård med kontinuitet och kompetens, patientmedverkan och god resursanvändning. Att se till att patienter  i Sverige har rätt tillgång på erfarna specialister är en del i detta.

Vi behöver en bättre översikt över landet om vilka kompetenser vi behöver på kort och lång sikt. Specialitets­föreningarna  måste hjälpa till med sin kunskap om hur det ser ut och också vart just deras specialitet är på väg. Den medicinska utvecklingen går rasande fort och vissa specialiteter förutspår ett ökat behov framöver medan andra snarast det omvända.

De lokala klinikerna eller landstingen kan inte tillåtas utbilda bara för eget behov eller utifrån aktuell ekonomisk situation. Handledning och kollegor på plats är avgörande för om det ska bli några alls och om man vill vara kvar sen. En bra och välbemannad  klinik inom en bristspecialitet  måste  kanske utbilda fler eftersom fler vill söka sig dit och få en bra utbildning. Dessa kan sen i sin tur bygga upp nya bra utbildningsmiljöer. De kliniker,  som trots att man har behov, inte lyckas behålla utbildade kollegor måste redovisa detta, exempelvis i öppna jämförelser, och om det är åtgärdbart förändra situationen.

Sjukvårdsminister Wikström har uttalat att staten måste ta ett större ansvar för vården och att den framtida kompetensförsörjningen är en av de stora utmaningarna.

I Sjukhusläkarna diskuterar vi om riktade statsbidrag för vissa bristspecialiteter kan vara ett sätt framåt för enstaka specialiteter, exempelvis för rehabiliteringsmedicin eller patologi. Den klinik som har utbildat en kollega med statsbidrag kommer att vilja ha den personen kvar,  och om inte så kommer det finnas fullt med villiga andra som kommer uppskatta en färdig specialist. Det är ju en skänk från ovan!

Ställtiden för en nyfärdig specialist från start av grundutbildning via AT och ST är minimum tolv år. Med väntetider för AT och ST, eventuella studieuppehåll och barnledigheter rör det sig om betydligt längre tid. Genomför man dessutom  en forskarutbildning och avhandlingsarbete är det ytterligare cirka fem år.

Och efter denna tid är man nyfärsk specialist utan den kompetens och erfarenhet som en senior kollega besitter. I vissa specialiteter innebär inte uppnådd specialistkompetens ens att man är bakjourskompetent, utan för det krävs ytterligare erfarenhet och kompetensutveckling.

Sjukhusläkare blir allt mer subspecialiserade och behöver följa utvecklingen, men för många måste även bredden finnas. Vi måste alltså ha tid och resurser för fortbildning, reflektion och eftertanke, och att kunna mötas interdisciplinärt.

Det viktiga för en bra vård är alltså inte antalet doktorer i stort. Vi måste också se till att kunna utbilda rätt antal specialister i rätt  specialiteter och se till att de vill arbeta på de arbetsplatser där de behövs.

***

När denna ledare skrivs så ser vi flyktingströmmar som vi inte sett dess like av sedan andra världskriget. Ett bidrag till Läkare utan gränser kan vara ett sätt att hjälpa till. Sjukhusläkarna har skänkt 25.000 kronor.