Krönika

Tid för reflektion

I går var det premiär för något som kallas reflektionsgrupper. De sex medlemmarna i min lilla SÖS-grupp fick träffa en erfaren läkare och ha ett förtroligt gruppsamtal med honom i en och en halv timme. Vi skulle diskutera sådant som vi stött på i den kliniska verkligheten och som vi påverkats av eller funderat kring. Tanken är att vi genom dessa funderingar och diskussioner ska bli bättre på bemötande-delen av läkarrollen när vi kommer ut i arbetslivet.

Det började med att var och en av oss fick berätta varför vi valt att bli läkare. Det var kul att höra vad de andra sade. I min grupp är det bara en som kommer direkt från gymnasiet. Alla vi andra har provat på andra utbildningar och/eller yrken innan vi hamnade här. Inklusive läkaren! Det verkar inte vara särskilt ovanligt att läkare har gått en lite krokig väg till sitt yrkesval.

Sen diskuterade vi våra placeringar och om vi upplevt något speciellt. Jag tog upp ett fall med en patient som jag träffade på geriatrikveckan. Jag blev väldigt berörd av den personen och också lite skrämd över vad sjukdom kan göra med en människa. Vi diskuterade fallet och pratade även om hur svårt det är när barriären mellan det rent medicinska och yrkesmässiga och det mest privata rämnar. När det inte längre är patienten Y som har en svår sjukdom utan vi eller någon vi står nära.

Vi ska ses flera gånger under medicinåret och reflektera tillsammans. Jag tror att det kan behövas. Vi vet inte vad för situationer och personer vi kommer att möta under våra verksamhetsförlagda veckor. Jag vet att jag kommer vilja dela med mig av sådant som är svårt att prata om med människor som inte jobbar i vården.

Förresten hade vi i tisdags den första tentan för den här terminen. Det gick nog okej. Frågorna utgick från fallbeskrivningar och jag märkte en intressant skillnad i hur jag svarade på frågorna jämfört med tidigare tentor. Jag brydde mig inte så mycket om vad som var rätt svar i facit utan såg framför mig hur jag som läkare hade bedömt en sådan patient. Hade jag vågat chansa på att skicka hem honom/henne eller inte? Hade jag vågat lita stenhårt på EKG:t när min känsla sade att det kunde röra sig om en akut hjärtinfarkt? Skulle jag inte hellre göra bort mig en aning inför PCI-jouren än riskera motsatsen – att underskatta allvarlighetsgraden?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-01

Tema: Pensioner / Sjukvårdsuppropen växer och sprider sig över landet / Ögonblicksbilder från Stockholmssjukvården / Porträttet: Yvonne Dellmark / Krönikor

Prenumerera