Tecknen som kan avslöja hedersförtryck
Jag träffade en kvinnlig patient och hennes man. Han kunde svenska, inte hon. Maken verkade omtänksam och erbjöd sig att tolka. Han gav ett genuint oroat intryck när han berättade vad som hänt. Kvinnan var frånvarande, hon ville inte möta min blick. Hon verkade närmast mutistisk. Jag beställde trots allt en tolk och när jag kom tillbaka bad jag maken att gå ut. I enrum blev kvinnan normal i kontakten och hon gav mig sin egen berättelse via telefontolken, en berättelse om tvångsgifte, kontroll och våld.
Den här krönikan handlar om när man bör misstänka att en patient är utsatt och vilka frågor man då kan ställa. Ibland är patienten själv omedveten om sin utsatthet. Våld och förtryck kan vara så normaliserat att det inte ifrågasätts. Inte sällan deltar den som är utsatt själv i våld eller förtryck mot någon annan i familjen. Förstås finns det exempel på det motsatta också, personer som tagit ställning mot hederskulturen och släkten. De patienterna kan ha en mer akut hotbild mot sig.
Ett tecken till att en patient är utsatt kan vara när en anhörig insisterar på att vara med vid besöket, vill tolka samtalet eller följer patienten till och från vårdbesöket. Det kan vara en make, en syster, en mamma, en bror, ett barn eller någon annan. Alla anhöriga måste betraktas som potentiellt delaktiga i förtryck i det här sammanhanget. En flicka berättade om hur besviken hon var på sjukvården för att familjen alltid fick vara med i rummet när hon var minderårig. Ständiga besök på sjukhuset av släkten som kom med blommor och choklad tolkades som omtanke, men det var ett sätt att se till att hon inte berättade. Långt senare, i vuxen ålder, kunde hon fly.
En annan signal på att någon är utsatt kan vara att patienten inte vill ha tolk.
Jag har mött många exempel på samma tema när jag föreläser om hedersvåld för vårdpersonal. Frågorna brukar vara svåra för situationerna är inte helt lätta att hantera. En make hade dragit sin hustru med våld ut från mottagningen när han inte tilläts tolka vid besöket. En flicka började felaktigt utredas för autism för att hon ständigt tittade ned i golvet eftersom en familjemedlem var med på alla besök. Vi bör ha som ryggmärgsreflex att alltid låta patienter berätta sin version i enrum. Även på akuten och även när patienten samtycker till att anhöriga tolkar. När detta inte går att åstadkomma behöver vi vara flexibla. Man kan be att istället få prata i enrum med anhöriga medan patienten väntar i väntrummet (och då får tala ensam med någon annan på mottagningen).
En annan signal på att någon är utsatt kan vara att patienten inte vill ha tolk. Risken att tolken ska ha kontakt med familjen eller kan vara en släkting är något som får utsatta att undvika kontakter med vården. Boka telefontolk istället för kontakttolk och nämn inte patientens namn under tolksamtalet. I de fall då man redan vet att patienten är utsatt för hedersvåld kan man namnge tolken för patienten innan samtalet för att försäkra sig om att denne inte känner igen namnet.
Tecken på utsatthet kan fångas i anamnesen. Vägledande frågor kring fritid och relationer är användbara. Vad gör du efter skolan? Har du några vänner? Finns det saker du måste göra som du inte vill göra? Finns det sådant din familj inte låter dig göra? Får du använda sociala medier? Har du egen mobiltelefon? Går du hem själv från skolan? En fråga som sätter fingret på hedersförtryck är: ”Får du gifta dig med vem du vill?”
Tecken på att en ung tjej eller flicka blivit könsstympad kan vara att man drar sig undan mer i skolan, att man blir inåtvänd och personlighetsförändrad exempelvis efter en utlandsvistelse. Beteendet förändras och toalettbesöken tar längre tid än vanligt.
Det här är bara några av de tecken man bör vara uppmärksam på. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet 2014 är sjukvården den myndighet som möter flest våldsutsatta personer. Ändå finns det indikationer på att vi hamnat efter i att uppmärksamma och fråga om våldsutsatthet, jag gissar att detta i ännu högre grad gäller vid hedersrelaterat våld. Vi vill inte verka fördomsfulla. Men med den samlade erfarenhet och det forskningsunderlag som finns borde vi rimligtvis tänka om.
Fantastisk bra skrivet Camilla , så viktigt , att alla VC borde få ta del av dina kunskaper 🙂 Jag jobbar själv på vårdcentraler extra och kan absolut se detta. Ja håller med att telefontolk är bättre absolut , det är dessutom billigare tror jag för landstinget , eller borde vara det 🙂
Läkare och patient skall alltid vara ensamma under anamnes upptagning,släktingar är inga tolkar enl Soc p
Jag har arbetat med tolkfrågan i ett projekt på Reumatikerförbundet. Där informerade jag bl.a sjukvården om att det finns många olika slags tolkar.
”Auktoriserade sjukvårdstolkar”med den högsta utbildningen bör definitivt användas i viktiga fall. Telefontolkarna är billigare och tillhör inte gruppen ”Auktoriserade sjukvårdstolkar”
En auktoriserad tolk har genomgått ett kvalificerat yrkesprov och står under tillsyn av Kammarkollegiet. I vissa språk finns det auktoriserade tolkar med speciell kompetens som rättstolk och sjukvårdstolkar. På kammarkollegiets hemsida kan man se vilka språk som är representerade och skillnader på tolkar. De flesta som ringer från sjukvården för att få tolk känner tyvärr inte till dessa skillnader.
Eva Fägerlind