Tärningsspel med barnsjukvården
Att vi ska få ett nytt sjukhus i Stockholm är ju knappast nyheter längre, men att det ska vara så otroligt otydligt trots att huskropparna i princip är färdiga är ju desto svårare att greppa.
Vad ska vara var och med vem och de som inte ska vara, vart ska de?
För oss inom barnsjukvården är det inte odelat positiva känslor från början till slut. Att överge tanken om ett barnsjukhus som är separat, men i anslutning till vuxensjukhuset, för att kunna nyttja särskild utrustning etc och istället försöka att få bort ett antal sjuka barn från de nya mindre barndelarna som ska finnas på Nya Karolinska känns som att spela tärning.
Kan man vårda diagnos X lika bra på sjukhus Y? Jo det kan man alldeles säkert, men åter hamnar man i återvändsgränden. Om bara de absolut mest sällsynta och udda diagnoserna ska vårdas på ett ställe så blir det inte mycket bevänt med internutvecklingen. Man måste ha även de sjuka men inte udda barnen för att bli bra, både som läkare och som övrig personal.
Den högavancerade utrustningen kommer kosta massor, om man inte kan använda kapaciteten fullt ut, även om det innebär att man använder ”finare” saker till vissa ingrepp än som behövs, så kommer det att bli stora mörka hål i framtidens investeringsbudgetar.
För vården av udda och särskilt kommer nog inte att kunna ensamt täcka hela detta ekonomiska åtagande.
På sista tiden har dessutom huskropparna börjat anta en mer osolid struktur. Först nåddes vi av rykten om att den ena byggnaden hade stoppats för att det var oklart om arbetsmiljön i den kunde säkerställas. Men det som riktigt fått oss att bli fundersamma är det så kallade patienthotellet. Under hela planeringen har det varit givet att ett sådant ska finnas, nu verkar det som om det inte finns.
Våra patienter som vårdas inom barnintensivvård och dylikt har med sig anhöriga, ofta i djup kris och inte sällan utan att vi kan ge dem klara besked från början om vad som kommer att ske.
På Barnsjukhuset finns det en föräldravåning som de kan få rum på, så de har någonstans att lägga ned huvudet på en kudde och försöka vila, någonstans att duscha, byta kläder och äta en bit mat. Samtidigt som de vet att de är i nära anslutning om något oförväntat skulle ske.
Vi har översatt patienthotellet till att fylla denna funktion, om ett sådant inte byggs så blir problemen många, hur ska vi säkerställa att anhöriga får tak över huvudet och tryggheten i att vara nära sitt sjuka barn?
Kanske dags att bygga ett Ronald McDonaldhus istället. För det kan ju inte vara så att vi sonika ska kasta ut anhöriga i Stockholmsnatten för att på egen hand finna ett hotellrum?
Mikael Rolfs
Chef för barnanestesin, Astrid Lindgrens barnsjukhus.
