Krönika

Tack för tårtan!

Ett stort grattis!

25 år är en bra början för en tidning i dessa tider. Jag vet inte hur det är för Dig, men för en människa är nog det viktigaste med denna ålder att frontalloberna har mognat och klokskapen säkrats. Men då kan kreativiteten gå förlorad, för den kräver ett visst mått av ”hypofrontalitet”.

Tänk på jazzmusiker som spelar i en jam-session, de har släckt ned frontalt och struntar därför i allt annat just då, som vad de borde ha gjort i stället, hur de ska orka till jobbet imorgon eller vad deras tonflöden kommer att få för konsekvenser i framtiden, de bryr sig bara om sitt skapande i stunden. Så fortsätt att våga vara lite barnslig och våghalsig, även som fullvuxen. Du ska ju leva i minst hundra år hoppas jag, och då är det extra viktigt att Du också får ha lite extra roligt under tiden.

Du har det slitit ibland, mycket att skriva om med tanke på alla galna påfund och tokigheter som händer i sjukvården och med alla dess styresmän, utövare och patienter. I allt detta blir det Du som får hålla fanan högt och försöka förklara och förtydliga och sortera i händelserna och informationsflödet. Du förväntas ge stöd åt de inblandade och sårade i viktiga skrivbordsstrider och fackliga konflikter, försöka se till att alla kan förstår vad som händer, när information och argument har spårat ut. Oskyldiga offer måste Du också ge en röst.

Jag vill inte påstå att läkarkåren är den sort som utkämpar några strider i onödan och knappt annars heller. Men det finns alltid missnöje och besvikelser, och många önskar nog att någon tog i på skarpen och ställde till rätta. Vem vågar göra det? När det har gått extremt långt med missnöjet i leden och hela sjukvården håller på att kollapsa, så har det i alla fall lett till att några startat protestlistor som alla läkare ville skriva på, helt ofarligt, men gett sensation i medierna. Även ärliga förhoppningar om förändringar har väckts hos många och symbolvärdet har varit stort.

Sedan har initiativtagarna dragits in i någon utredande diskussion, som självklart ska lösa problemen. Tysta blev de i alla fall och rätt skött så lär de inte få några problem med karriären, tvärtom. Men för att genomföra en verklig förändring krävs antagligen ett samarbete inom det egna ledet, kraft, kreativitet och en ganska högljudd envishet. Riskfyllda för karriären? – Möjligen.

Jag tror att detta speglar läkarkårens svaga punkt! Och här tycker jag att Du, kära Sjukhusläkaren, kan ha en extra mission att fylla. Vi läkare är i vår utbildning också satta under sträng uppfostran i det mest hierarkiska system man antagligen kan se i Sverige idag. Oavsett vilka vi är från början kommer vi ut stöpta i samma form, med samma rädslor, samma karriärambitioner och snart med samma inbillade omnipotens. Vi lär oss disciplin och vad som är acceptabelt eller inte, vilka tabun som gäller, inte bara i relation till patienter utan framför allt till våra överordnade och arbetsgivare. Vi ska klara av allt vi sätts att göra, när, var och hur som helst, inte komma med obekväma åsikter eller frågor. Vi ska tåla att bli illa behandlade av arbetsgivaren. Självklart krävs det ett högt mått av disciplin för att fullt ut kunna ta på sig läkarrollens hela ansvar, det säger jag inget om.

Men varför kan vi aldrig begripa att vi måste ta ett ansvar även i de stora frågorna? Har vi fostrats in i en livslögn där vi ser oss som en sorts bakvänt förädlade medborgare, som inte låter intellektet leda oss, utan bara rädslorna, fast vi tror det är tvärt om? Våra försvarsstrategier blir här begreppen ”diplomati” och ”samförstånd” och sådant ska skötas av särskilt utbildade personer, då slipper vi. Därmed behöver vi bara ägna oss åt våra karriärer och låta oss eldas av en omnipotens i det som egentligen bara är en dum anpassning till dåliga arbetsförhållanden och usel patientvård.

Vår uppmärksamhet är numera riktad mot verksamhetschefernas krav, inte längre på patienters behov. Tiderna är annorlunda. ”Hyperfrontalitet” råder stenhårt inom läkarkåren, utan synliga undantag. Motsatsen är ju numera neuropsykiatri och ett klassat funktionshinder. Men jag hoppas nu att Du, kära tidning, ska fortsätta att stå för kreativitet och öppenhet, att våga visa på alternativen och vara ett litet vattenhål för alla som längtar efter något mer än de trånga villkor som gäller idag.

Karin Båtelson är vår nya ordförande, välkommen! Hon var ju dessutom en av dem som såg till att Du blev till. Att ha morsan drällande på jobbet låter som en utmaning. Men för en tidning är det säkert annorlunda. Lycka till – båda två!

Oj, glömde nästan förklara smakavvikelsen jag nämnde i ingressen. Bragée anar vad det gäller. Jag tror att landstingsvården idag är precis lika utsatt och styvmoderligt behandlad nu som innan SVT-programmen ”Arga doktorn”. Inget har blivit bättre, man bara pratar stort! De enda som vunnit framgångar på dessa program är Bragée och den privata vård han representerar. Alldeles särskilt de mottagningar som i vackra bilder framställdes som ljusets riddare, efter att Bragée först utövat en regelrätt häxjakt på landstingsanställda läkare, som såg löjlig ut i bild! Riktigt fult gjort av SVT!

Detta är årtiondets absolut brutalaste och smartaste PR-kupp. Alla bara går på detta, om och om igen! Så grattis Bragée.

Men sluta nu upp med att ständigt påstå dig ha tillhört de maktlösa! Maktlösheten över att inte vara frisk i en svår sjukdom, är en normal livskris, det vet du också. Den har inget att göra med den maktlöshet och oro en sjuk person upplever när brevlådan är tom eller telefonen är tyst månad ut och månad in, trots löften om en snabb återbesökstid, men Mats-Erik Eriksson vet, han fick sin syn förstörd.

Till sist ett varmt tack till bagarmästarna på Sjukhusläkaren, som gjorde tårtan!

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera