Mången gång har jag behövt säga till en något rundnätt patient att denne behöver gå ner i vikt för att optimera sitt hälsoläge. När nu regeringens utredning God och nära vård – En gemensam färdplan och målbild fastställde att sjukhusen var för tunga och att vikt behövde flyttas till en ny första linjens sjukvård tycker jag att min övervikt inte känns av och i vart fall inte ute i verksamheten på sjukhuset.

• 11 oktober 2021
• 1
• AV: Bengt von Zur-Mühlen

Förflyttningen av vikt går under benämningen Omställningen. En plastik som redan pågått i många år utan att jag kan sätta fingret på vad som måhända redan gjorts – bortsett från diverse ordsvall.

Till vardags ser vi hur svångremmen dras åt, hur antalet vårdplatser fortsatt rämnar, hur operationsköerna slingrar sig allt längre, hur fortbildningen naggas i kanten och hur antalet händer där de behövs känns färre än önskvärt.

Visst finns utrymme för effektivisering, det gör det vad man än diskuterar. I stället för effektivitet har 100-talet miljarder lagts på okoordinerat byggande eller renoveringar i vårt i vart fall region­tunga avlånga land. Och vi har fått prova på flera dieter i form av Lean healthcare, Värdebaserad eller Personcentrerad vård där den enda som fallit mig i smaken är den med tillitsbasering.

Jag tycker också att primärvården ska vara basen i hälso- och sjukvården och att det behövs nya grepp. Den genom­snittliga bristen på tillgänglighet, kontinuitet och bristande trygghet när mången patient år efter år saknar eller ständigt får byta sin fasta läkarkontakt har under lång tid varit bekymmersam. Och ja, det finns givetvis undantag, ingen regel utan undantag.

Att som nu inom mer eller mindre givna ramar flytta resurser från sjukhusen till detta okända nya innan det fått styrfart känns inte bra. Nog vill man väl att tillräckligt många håller hårt i brandseglet och kan spänna duken innan man ber någon hoppa?!

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen och Patientlagen ska sjukvården bland annat vara jämlik, lättillgänglig och den som med det största vårdbehovet där man kan göra nytta ska prioriteras.

I begreppet tillgänglighet ingår att sjukvårdens insatser ska ges inom rimlig tid. Vid jämförelser med andra länder har den svenska sjukvården hög medicinsk kvalitet men i bred bemärkelse uppenbara brister i tillgänglighet. Detta trots att Sverige haft upprepade reformer för att stärka primärvården, sedan 2010 har en lagreglerad vård­garanti, erhållit upprepade kömiljarder och det har införts standardiserade vårdförlopp för cancer med mera.

Den svenska hälso- och sjukvården hade redan innan coronapandemin problem att upprätthålla kapacitet som motsvarade befolkningens efterfrågan med trend mot längre väntetider. Tillgängligheten försämrades ytterligare kraftigt när Covid-19 pandemin bröt ut vårvintern -20 och stora mängder vård­åtgärder har skjutits upp. Det är ännu oklart när den ordinarie verksamheten återfår full kapacitet.

Den 6 juli -21 beslutade Riksrevisionen att inleda en granskning av statens styrning för kortare väntetider i vården och alla regioner ser över hur sjukhusen ska kunna hantera den uppkomna vårdskulden. Kranen från primärvården till nätläkare, som mången tycker har för bra tillgänglighet, drar inte repet åt rätt håll.

Jag skulle välkomna bariatrisk kirurgi på den administrativa region­kolossen och jag tror att kraftigt utökade möjligheter för entreprenörskap inom primärvården skulle kunna räta upp den skutan i vår armada.
Jag tror inte att införandet av benämningen sekundärvård och för den skull tertiärvård drar i rätt riktning. Primärvården ska vara basen i sjukvården men sjukhusvården spänner över allt från akuta livshotande tillstånd till åratal av uppföljning av kronisk sjukdom där vägen in till vården kan ligga decennier bakåt i tiden.

Visst kan vi spela andrafiol där det är tillämpligt men innan vi ger bort några strängar på sjukhusens fioler så behöver förstafiolen hålla takten och spela rent. Med andra ord behöver primärvården friska reformpengar och sen kan vi börja diskutera omfördelning och kan ändå tycka att primärvården fått vara i fokus många år nu – dags att zooma ut och ta ett friskt helhetsgrepp. It takes two to tango – parade på ett oupplösligt relaterat och aktivt sätt. Eller som ABBA sjunger i sin nya melodi: ”Like fighters in a ring, We’re in this together, Passion and courage, Is everything”.