Krönika

Svåra samtal för vem?

I går hade vi möte med våra mentorer. Det var andra gången jag fick träffa min mentor, och jag är så glad att jag fått just henne. Hon tar verkligen sitt uppdrag på allvar och det känns som att hon tycker att det är kul att lära känna oss alla i min lilla grupp.

Varje gång vi ses får vi se på en film om ett patientmöte (patientrollen spelas av skådespelare). Den här gången handlade det om en kvinna som fick beskedet att hon drabbats av en svår kronisk sjukdom. Läkaren försökte förklara för henne vad sjukdomen innebar och vilka begränsningar den skulle medföra i hennes liv. Han berättade också om behandlingsalternativen där organtransplantation var lösningen på sikt.

Vi såg hur patienten såg chockad ut. Hon kunde inte ta in informationen. Hon försökte tänka, analysera, förstå. Men det gick inte. Hon tyckte att det skulle gå att fixa. Lite mediciner eller ett nytt organ bara, sen skulle allt vara bra igen och hon kunde jobba vidare som hon planerat.

Vi fick diskutera hur vi tyckte att läkaren hade skött samtalet. Nådde han fram med informationen. Var han för hård? Otydlig? Var det meningslöst att ens försöka förklara något för henne i det skedet? Kanske kunde han ge henne en broschyr och be henne att återkomma? Idéerna var många. Men lösningarna få.

Sen fick vi själva ett fall att fundera över. Vi skulle föreställa oss att vi är läkare och ska informera en 34-årig kvinna som är gift och har två små barn om att hon har en akut lymfatisk leukemi. Jag slutade läsa. Det är ju jag! Det handlar om mig. Har jag fått fått ALL? Helt plötsligt rämnade hela min värld, men bara för några sekunder. Jag insåg snabbt att det denna gång inte handlade om mig. Men det skulle kunna vara jag…

På bussen på väg hem försökte jag igen att sätta mig in i hur jag som läkare skulle ha gett kvinnan i fallet den svåra informationen. Men det var åter samma känsla av att hela världen rämnar, tankar på barnen, maken, vad som händer med dem när jag blir sjuk, i värsta fall inte finns mer… Nej, jag kunde inte skilja på mig själv och den här fantasipatienten. Jag har svårt att föreställa mig att någon läkare i världen hade kunnat ge mig det beskedet utan att dra ner mig i mörkret. Inte den bästa pedagogen i hela kåren hade kunnat få mig att lyssna och förstå någonting om behandlingsalternativ eller överlevnadschanser. Jag hade nog bara velat möta en medmänniska. En läkare som orkar sitta där medan jag faller och som kan leda mig i rätt riktning. Hur det konkret skulle gestalta sig vet jag inte. Men jag ska hålla utkik efter bra förebilder framöver i utbildningen.

På måndag går vi in i en tre veckor lång period av VFU, Verksamhetsförlagd undervisning. Nu börjar det på allvar.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera