Student förr och nu
Tålamod var nödvändigt i studierna hösten 1998. Då var jag 19 år och läste juridisk översiktskurs på Stockholms universitet. Som jag minns det fick man släpa runt på lagboken och slå i den för att få svar på sina funderingar.
Jag kunde den där stora boken rätt bra till slut och hade satt minnesflikar på var och varannan sida. Hade man inte lagboken med sig fick man skriva upp eller komma ihåg det man undrade och slå upp det senare.
Nu behöver jag aldrig vänta länge för att få svar. På gott ont. Min i-phone har alla svar bara något klick bort. Det är skönt. Så fort jag tänker ”vad hette det där nu igen?” har jag svaret direkt. Men det gör det också svårt att koppla av. Helt plötsligt när jag är på väg att somna för kvällen kan det komma upp en fråga. Till exempel hur någon muskel innerveras. Förr behövde jag i sådana lägen kliva upp ur sängen och gå och leta i en bok för att få svaret. Nu behöver jag bara sträcka mig efter min telefon och det är oftast så lätt att jag gör det. Och så får jag veta vilken nerv det var. Så kan jag somna lugnt. Men morgonen därpå mitt i frukosten blir jag osäker igen. Vilken nerv var det nu igen? Och så måste jag kolla upp det. Det går så fort.
Men det är också stressigt. Det är svårare nu 2011 att hitta ursäkter att inte plugga, inte lära hela tiden, dygnet runt.
Jag tror att det var lättare att vara ledig och avkopplad som student på 1990-talet. Det var bökigare att hitta information, men det gjorde kanske att man tog till sig den bättre och på kortare tid när man väl hade tillgång till den. Nu är det så mycket information överallt och lättillgängligt. Så man kan plugga helhjärtat eller halvhjärtat, mer eller mindre, i stort sett hela tiden.
Ibland kan jag sakna känslan av att slå ihop en kursbok och vara klar för dagen. Numera brukar jag oftast dra upp telefonen på bussen hem från skolan eller biblioteket och surfa på bra medicinska hemsidor eller ”leka” frågesport med min anatomiapplikation som jag laddat ner. Det är praktiskt, kul och tidseffektivt. Eller?
