• 03 maj 2013
• 1
• AV: Dr Snake

Det lilla barnet på akuten började gråta när den fula farbrorn kom in på undersökningsrummet. Barnet var säkert på att han just klivit ur farmors gonattsaga. Nej då, tröstade mamman. Doktorn är inte naken. Kläderna är bara genomskinliga.

Ja, kläder är ett ständigt ämne för strid för stridiga medarbetare. Kan man inte sluta fred kan man undra… I Uppsala blev ledningen så överraskad av kritik mot nya personalkläder så man beställde 30 000 plagg till. På Gotland är det däremot bättre påpekas det. Där har åtminstone vaktmästarna läkarrocken kvar.

På akuten beskrivs det också som en annan strid skulle pågå. Den alltmer nischade läkarkåren som numera behöver bakjoursskola för att kunna vara i arbete, möter de alltmer pålästa och påstridiga patienterna som anses kunna allt.

Även dessa allvetande patienter ska förstås bemötas med respekt och bejakande. En vanlig kommentar till en orolig akutsökande medmänniska är därför numera:

”Du har inte ett enda symtom som stämmer med den sjukdom du tror du har och det betyder garanterat inte att du inte har den”. Och så kan man trösta vidare att ”Och det finns sjukdomar man kan ha länge utan några som helst symtom”.

Patienter kunde dock i ärlighetens namn även förr vara på krigsstigen och tycka sig vara insatta i sin problematik. En äldre man sökte en dag för ett tjugotal år sen med smärtor i buken till akutkliniken på sin lilla ort. Han berättade att han fram tills detta tillfälle inte varit i kontakt med sjukvården sedan typ spanska sjukan men att nu var det dags.

När det onda hade satt in i magen hade han nämligen slagit i Bonniers Läkarbok, förklarade han vänligt för de som tog emot honom, och i denna förträffliga bok hade han förstått att det som flera dagar besvärat både honom och hans matlust stämde väl överens med en ”akut inflammation i gallblåsan”.

Alltså ”akut cholecystit”, förtydligade han, för säkerhets skull för sköterskan som han tyckte såg lite oförstående ut. Denna term hade han också läst sig till i den utmärkta boken och eftersom hon verkade så avvaktande tyckte han det var bäst att prata så att hon begrep. Han förklarade vidare att då det i boken angetts att man vid detta tillstånd omedelbart skulle sluta äta, kontakta läkare och få dropp så var han nu här med nedpackad tandborste och rena strumpor.

Mannen bemöttes med vänligt överseende av personalen men han fick förstås komma in. Senare blev han undersökt av jourhavande läkare som efter att ha lyssnat på mannens historia och undersökt mannens mage gav mannen rätt (ej maträtt, he) och dropp.

Men dagens yngre medborgare har andra förutsättningar. I sitt möte med sjukvården behöver de inte strida alls. De kommer vara säkra på att de garanteras läkarbesök efter att ha haft ont i näsan i tre minuter och är ovetandes om att de sannolikt kommer få föda i en skrubb. De kan gå till apotek som är fyllda med smink och huvudvärkstabletter och som har generösa öppettider men inga mediciner.

Nej, de yngre utkämpar istället en helt annan mer behjärtansvärd strid som ligger närmare deras unga hjärtan. Den om allas vår jord.

Uppfostrade med devisen ”Vi ärver inte jorden av våra föräldrar utan lånar den av våra barn” utkämpar de istället striden mot global uppvärmning för att rädda miljön. Deras föresats att helhjärtat viga sina unga liv till att bevara våra ändliga resurser består i att delta i Earth Hour.

Den årliga återkommande timman som förväntas genomlevas utan elektricitet fyller allas hjärtan med tårögd förväntan flera veckor i förväg. Det gemensamma engagemanget för jordens framtid en lördagkväll under vårvintern inleds således bildligt med pukor och trumpeter och bokstavligt med en kopiös mängd stearinljus.

Och så kommer så stunden då alla lampor släcks över nejden och alla de tusentals levande ljusens stillsamma sken sveper in hela samhällen i trolsk 1800-talsromantik. I vajande skuggor under mörka himlavalv avslutas sedan timman med ett ungdomligt unisont: Tack Gud att skiten är ÖVER.

Dr Snake