Stress inget för läkare?
Att kortisol var ett viktigt hormon hade jag klart för mig. Även att nivåerna varierade över dygnet och att överskotts- och bristsjukdomar är något vi kan möta hos patienter.
Under min föräldraledighet efter termin tre blev jag sugen på att läsa något medicinskt för att hålla igång kunskaperna. Då hittade jag en distanskurs på KI som hette Stress och stressrelaterade sjukdomar. Superintressant, tänkte jag. Och jag hade rätt. Vid ett par tillfällen samlades vi till obligatoriska kursdagar. På uppropet visade det sig att jag var den enda läkarstudenten där. Däremot fanns det gott om sjukgymnaststudenter och studenter från andra KI-utbildningar. De hade möjligheten att läsa den här kursen som valbar kurs inom programmet. Varför den inte fanns som tillval för läkarstudenter var för mig ett stort mysterium. Är inte stressrelaterad ohälsa något som vi garanterat kommer möta hos patienter samt med stor sannolikhet i perioder uppleva själva i arbetslivet?
Det var fantastiskt givande att träffa de andra kursarna. Många jobbade inom vården och kunde relatera till stressiga arbetsförhållanden. Tyvärr var det endast en läkare på kursen, men henne hann jag aldrig prata med. Sjukgymnaststudenterna var också kul att prata med. Kurslitteraturen uppmanade till diskussion och eftertanke på ett sätt som vi sällan möter på läkarprogrammet. Vi fick fundera på hur en arbetsplats borde vara utformad för att på bästa sätt motverka stress och ge personalen en känsla av motivation och samhörighet. Under vårterminen har en del av våra lärare nämnt hur pressad arbetssituationen kan vara på sjukhus. Men ingen lyfter till diskussion vad de och vi eller någon annan kan göra åt saken. Jag får känslan av att inställningen är uppgiven. ”Det är som det är”, liksom.
Vi kan komma ut i arbetslivet som pålästa och skickliga läkare med mycket kunskap om sjukdomar, diagnostik och behandlingar. Men jag hoppas att utbildningsansvariga även har ambitionen att ge oss självkännedom och verktyg att möta den pressade, krävande och stressfyllda arbetsmiljö som sjukvården innebär. Många på läkarprogrammet är extremt högpresterande, ambitiösa och duktiga personer. Men många är också i riskzonen för att gå in i väggen. En del gör det redan under utbildningen. Jag kommer aldrig glömma den föreläsning vi hade i början av läkarprogrammet där vi fick veta att kvinnliga läkare tillhör den yrkesgrupp där flest kvinnor begår självmord. Hur vi själva ska undvika att hamna i den statistiken fick vi inte veta.
Den här kursen gav mig en respekt för stressrelaterad ohälsa som jag inte tror att jag hade fått annars. Nu vet jag hur mycket kronisk stress sliter på vår kropp. Hur de förhöjda adrenalin- och kortisolnivåerna, den ständiga beredskapen för kamp eller flykt, ökar risken för en massa svåra följdsjukdomar. Skulle någon lyckas räkna på vad stressrelaterade sjukdomar kostar samhället årligen tror jag att fler skulle intressera sig för frågan. Om kunskapen om vad stress gör med kroppen blev mer allmänt känd skulle färre rycka på axlarna och säga ”det är sjukt stressigt på jobbet, men vad kan jag göra åt det?”.
Vad jag förstod hade KI inte för avsikt att fortsätta köra kursen Stress och stressrelaterade sjukdomar. Varför, förstod jag inte. Många, framför allt kvinnor, drabbas av utmattningsdepression. Borde vi inte försöka förhindra detta? Ska vi tycka att det är okej att många av de läkarstudenter som vi utbildar kommer att gå in i väggen och, förutom den personliga tragedin i det, inte kunna jobba så mycket som samhället och de själva hade tänkt sig?
Jag tycker att kunskap om stressrelaterad ohälsa och om stressförebyggande åtgärder borde ingå som ett eget moment i alla vårdutbildningar. Låt oss läsa tillsammans över programgränserna och tidigt lära oss att utbyta erfarenheter och idéer med varandra.
